I bynn
Hej alla fina. Idag har jag blivit en studentklänning rikare. Känns ganska fint måste jag säga. Nu ikväll har jag fått skjuts av en hemlig beundrare till Emil. Spontant och oplanerat- och väldigt mysigt. Stannar förmodligen tills på tisdag. Trevlig afton från mig då.
Aj mitt bröst
Godermorgon. Här har ni mig alldeles för tidigt en söndagsmorgon. Äggen står på spisen och jag ska till Linköping idag och köpa studentklänning. Gud va jag flänger och far! Men det är så mycket fix till studenten hela tiden. ahhhhh, ska bli så himla roligt! Nu måste jag fixa mig och vakna till.
En annan sak innan jag far. Det där välkända trycket mot bröstet har återigen infunnit sig. Det äntrade mitt liv när jag var som allra sjukast för två årsedan. Sen har det kommit tillbaka lite till och från sen dess. Och självklart började det när jag fick återfall igen. Men det har avrit lugnt ett tag nu. Fram tills imorse. Antar att det är en reaktion på all dans i veckan och så jobbet igår. Ahhhhhhh. Min kropp orkar ingenting!
Flickan och kråkan
ahhhhhhhhhhhhhhhhh. Det är så vansinnigt skönt att vräka sig i soffan efter en hel arbetsdag. Min soffa är defenitvt bästa platsen i lägenheten. Skulle nog kunna sitta här föralltid.
Idag har jag skopat glass för glatta livet, träffat massa glada människor och blivit skopan-utbildad. Stolt tjej! Trött tjej. Jag passar i alla fall för yrket. Älskar att jobba med människor och service. Kanske finns det en anledning att jag är tillbaka för fjärde året i rad.
Så mig kommer ni hitta på torpöns färjeläge i sommar. I glassbaren, om det inte var givet.
Specialinfo till min kära far: Vi har en nyhet iår. En ny kulglass som heter "chevré honung". Den smakar jättemycket getost och är snrare en förättsglass än en dessert om du frågar mig. Jag älskade den. Karl Landström älskade den. Resten av personalen tyckte den var vidrig. Men du kommer älska den! Det är din smak på pricken. Så vare sig du vill eller inte ska du och jag dit och äta getostglass. Tillsammans med salta kex blev den tydligen "en helt ny smakupplevelse" enligt SIAglass-gubben.
Men mamma du kommer hata den. Men jag har tittat ut en nyhet till dig också. Macadamia. En lyxig variant av deleche (kolasås) och macadamianötter. Det låter väl det?
Men herre gud. Har jag blivit hjärntvättad idag eller? Vad tusan svamlar jag om? Nu ska jag berätta något intressantare för er. Typ som att jag har ätit grillrester till middag. Det var vitlök i både såsen och brödet. Och så åt jag stekt lök i dem grillade grönsakerna. Vill ni veta hur jag luktar nu eller? Nej trodde inte det heller. Men jag är inte bitter. Livet är ganska awesome faktiskt....
Nu- ringa pojken.
Mysmiddag
Den fina rosa grillen åkte fram nu ikväll. Och åh så gott allt blev. Vi kan vi, när vi bara anstränger oss. Emil tyckte det var dåligt att vi åt det helt själva. För då kunde vi ine "visa hela världen hur god mat vi lagat" Haha.
En annan sak. Jag börjar ana en förändring. Kroppsligt den här gången. Jag tror inte jag nämnt det för er, men sist jag var i Mora hade inget hänt med kroppen trots att jag gjort allt jag skulle felfritt. Vi garvade både jag och Göran efter kroppsbedömningen, för vi båda visste att jag hade gjort precis allt jag kunde.
- Ja, det är då inget fel på din förbränning i alla fall, sa han till mig.
Men jag tror banne mig att något har hänt nu. Jag ser inte lika mycket ben, inte lika mycket ådror där dem inte borde synas. Åh, jag hoppas verkligen att jag har rätt. Behöver lite belöning för allt slit.
Nu ska vi se film och trycka nötter. Och imorgon väntar jobb. Puss alla fina,
Glädjetårar
Godmorgon! Gårdagen var helt upp och ner. Det rymdes så vansinnigt många känslor på en och samma stund. Jag var så ledsen för att det var över, samtidigt som jag kände mig så himla lycklig för att få ha upplevt dethär med min älskade grupp. Inte ett öga var torrt, bokstavligt talat.
Dessutom kände jag en sån himla stor tacksamhet till mig själv för att jag lyckats göra mig själv kapabel att ens känna några sådanna känslor. Hade jag varit lika sjuk som för några månader sedan hade det aldrig gått. Då hade jag hade jag varit känslokall och bara tänkt på ångest. Jag är så himla tacksam att mitt hjärta kan fyllas av andra känslor än bara ångest. Att mitt liv fylls av viktigare saker.
Men nog om allt det blödiga. Idag ska jag försöka ta det lite lugnt. För imorgon väntar jobb. Mannen i mitt liv kommer hit senare. Vi ska grilla, om vädret blir bra. Fy tusan vad jag älskar honom!
Take it like pirate!
Vad är mitt problem?
Jag slutar aldrig förundras över hur otroligt mycket min lilla mage kan ta emot. För att sedan två timmar senare skrika efter mer.
Jag äter något så djävulskt mycket mat. Och det rinner genom mig, bokstavligt talat. Det känns som att jag skulle kunna äta upp hela värdlen. Men det finns ingen begränsing, inget stopp. Så här har ni tjejen med stans bästa förbränning. Bevisligen.
Henke säger att jag är som alla pubertetsgrabbar i tonåren. HAha.
Det är inte det att jag ifrågasätter, jag bara blir så paff. Älskade kära mage, vad lider du av?
Jag lever på adrenalin
Det pumpar i mitt blod, det där adrenalinet. Och förmodligen är det just det som gör att jag känner mig så vansinnigt pigg. Så överladdad och full av energi. Ikväll när allt är över kommer jag somna fortare än ett barn på julaftonskvällen. Mina ben värker en aning, men satan vad kul jag har!
Gårdagen var underbar. Helt jävla underbar. Jag har inte känt mig så lycklig på länge. Vi leverarade och det med glädje, lycka och himla stark gemenskap. Idag väntar de två sista föreställningarna. Sen är det over and out. Föralltid. Kommer förmodligen bli blödig och fälla en tår eller två för min underbara dansgrupp.
Emil tog bilder också. Har några timmars ledigt i eftermiddag mellan föreställningarna. Ska försöka lägga upp några då. Om jag inte somnar i soffan förstås, som jag gjorde igår.
Och vet ni? Jag känner ingen ångest. Ingen ångest alls. Bara ren lycka. Och befrielse från alla tunga tankar. Och återigen kan jag tacka dansen för det.
Nu - möta upp de andra för uppvärmning. Puss
Dansa för livet
Jag är mitt uppe i en intensiv och krävande dansvecka, som innebär svett, sena kvällar och trötta ben. Men jag njuter. Jag njuter av varje sekund, för det är sista gången jag står på scen med den dansgrupp som på så många sätt hjälpt mig.
Det kanske inte är så lätt att förstå, men många gånger har dansen varit en räddning för mig när ångest och tankar vänt min tillvaro upp och ner. Där kunde jag släppa hämningar och inte behöva bry mig om allt som oroade mitt huvud. Där fick jag också lära mig så mycket om gestaltning- att faktiskt våga visa upp sig själv för andra och våga göra fel utan att skuldbelägga sig själv. Något som varit totalförbjudet i min sjuka värd.
Vi började som en typisk tjejgrupp, vi var oerfarna, blyga och hade egentligen ingen kunskap alls om varesig gestaltning eller att stå på scen. I och med att alla var lika blyga fanns ingen som tog "ledarrollen" och drog med oss andra. Det gjorde att hela gruppen tvingades lyfta varandra, vilket ledde till utveckling.
Vi fick världens bästa Susanne som lärare, som vi alla älskade från första stund. Hon ställde krav och fick oss att våga det vi tyckte var läskigt. Och vi växte. Vi utvecklades alla i samma takt blev otroligt sammansvetsade.
Imorgon, kära vänner, har vi den första av tre föreställningar som kommer att bli de sista vi gör tillsammans. Det känns sorgligt. Vi har träffats 2-3 gånger i veckan under två års tid, och vi har haft så himla roligt. Och tråkigt. Vi har hatat livet vid balettstången när allt känns hopplöst. Men jisses va dem och Susanne har hjälpt mig på så många sätt.
Nu ska jag bara njuta av de sista föreställningarna. Sen kan jag gråta en skvätt. Kanske. Men inte förän allt är över.
Bild från öppet hus i höstas.
Kockan 11.35 i Mac-salen
Vet ni vad? Jag har ganska fullt upp nu. Dagarna går i ett fylls med skola, plugg, lägenhetsfix och en himla massa mat. Nu i veckan har jag tre dansuppvisningar och ett genrep på två dagar. Jisses. Man får ju hoppas att mina små muskler orkar med. Men det är ju så himla roligt. Har nationellt prov i svenska imorgon. Ska skriva uppsats i fem brutala timmar. Jag kommer dö.
Ingen ångest alls
Hej alla. Dagen har varit bra förutom att jag haft ont i huvudet pga sömnbrist. Mötte upp Emil efter idrotten och åt lunchbuffén på statt. Riktigt mysigt.
Jag har egentligen inte mycket att säga. Ska snart trycka dagens sista måltid. Frökusar och fil med flingor. Japp då vet alla det. Dessutom tvingar jag Emil att titta på halv åtta hos mig just nu. Haha han hatar det. Men han kan gott plågas lite.
Vet ni förresten? Jag känner ingen ångest. Ingen ångest alls. Jag blir nästan rädd för att det går så jävla bra. När kommer bakslaget? Eller har jag kanske jävlats så mycket med demonerna att de gett upp. Man kan ju alltid hoppas. I vilket fall tänker jag njuta av att känna mig friskare än jag gjort på många månader. Och om... om bakslaget kommer - då är jag beredd att ta striden.
Puss på er.
Helvetesnatt
Godmorgon. Natten skulle kunna beskrivas som lång. Och sömnlös. Vet inte hur många timmar jag sovit effektiv tid. Tre? Fyra? Däremellan har jag svettats så lakanet blivit blött. Vänt på mig. Tänkt. Funderat. Gnytt.
Vat ni vad? Jag har andra problem. Problem som över huvud taget inte har med min ätstörning att göra. Jag insåg igårkväll att jag för första gången på många månader grät över någonting som inte hade att göra med mat eller ångest.
Fantastiskt underbart att jag lämnar gamla tankar bakom mig. För det är vansinngt mer relevant att må dåligt över vanliga saker än att jag åt en "stor" lunch. Men måste livet vara så jävligt hela tiden? Måste alla andra problem tränga sig in så fort de gamla förvinner.
Jag vet att det inte fungerar i praktiken. Men jag önskar så att den där Mora-känslan kunde vara kvar även hemma. Just nu har jag ingen jävla lust med att möta verkligheten här hemma varenda dag. Jag vil gömma mig i ett hörn i soffan på mhe och aldrig komma ut därifrån. Jag vill känna mig oövervinnerlig och sådär vansinnigt fysiskt stark. Jag vill känna känslan av att ingenting kan stoppa mig.
Tid
Jag har funderatpå en sak. Det här med tiden. Mitt liv har varit mat, ångest och anorexi tjugofyra timmar om dagen, sju dagar i veckan. Under så vansinnigt lång tid. Det är tankar som inte längre tar särskilt stor plats i mitt huvud längre. Jag ägnar inte timmar åt att ströva omkring i mataffären och sukta efter allt, men ändå inte handla något för att jag är så jävla svältdum.
Mitt huvud är inte längre en levande dagdröm om vad jag vill äta, men inte vågar för att jag varje dag lever på soyafileer och sallad. Detta innebär, logiskt nog, att jag jag får tid över till annat. Tid jag inte vet vad ´jag ska göra med.
Jag menar, vad i hela friden gör människor på dagarna? Vad tänker man på varje dag när inte mat och vikt ständigt figurerar i huvudet. Jag har inte den blekaste aning. Det här är helt nytt för mig.
Kanske man skulle fundera på sin student som bara är månader bort? Kanske man skulle skaffa sig ett liv och börja bli lite social igen. Man får ju lite roligare då har jag hört. Jag kanske ska ta med mig pappa ut i skogen och se om orientering har blivit roligare med tiden. Eller gå en skrivkurs och bli utbildad och sen skriva en bok och bli känd. Vad vet jag?
Frisk, friskare, friskast
Vet ni vad som gick snett igår?
Inte jag heller! Jag är så äckligt nöjd med mig själv.
Det finns alltid en oro inför sånt jag åkte på igår. Demonerna har inte kontroll. De vet inte vad som ska hända hur, när. De känner oro att inte kunna hålla någon sorts kontroll.
Men icke igår! Jag gick dit, åt god mat, umgicks med glada människor - och hade vansinnigt trevligt. Jag hade inte ens någon ångest. Jag kände ingenting! Och det kan jag säga mina vänner - att jag kan inte minnas när jag senast var på en middag med mycket folk utan att känna ångest och oro. Men igår hände det!
Så hjärtligt välkomna alla kända och okända människor därute. Välkommen in i mitt nya, friska liv. För nu går det undan måste jag säga. Det är till och med så att jag gör mig själv förvånad. Jisses!
Fin tjej
Hej. Igen. Nu är jag färdigfixad inför kvällen. Har varit iväg och dansat en väng som sagt. Riktigt roligt var det - och bra gick det. Sen har jag ätit leverpastejmackor och ägg till mellanmål och duschat och fixat mig.
Jag känner mig fin idag. På både insidan och utsidan. Jag som alltid har så svårt med att gilla mig själv. Men inte då. Från och med nu ska jag bli tusen gånger bättre på att tänka positivt om mig själv. För jag är fin. Och finare kan jag bli, när kroppen fått repa sig från allt och jag fått tillbaka muskler igen. Nu är det bara en fråga om tid. Tills dess - äta, leva och tycka om mig själv. Puss på er alla fina.
Maaaaaat
Jag kände att det var dags för en matbild nu då. Och bara för att jag lagade världens godaste middag igår tänkte jag dela med mig. En delikat variant av ris och kassler i ugn med annans. Vansiingt gott. Vansinnigt enkelt. Jag kan jag, när andan faller på.
Och ja, jag är medveten om att det inte ser så gott ut. MEn det var gott. Förstår inte varför vissa maträtter ser så äckliga ut när man fotar dem?
60-års fest och dans
Idag har jag sovit ut! Till klockan 6.... Men jag är inte bitter. Sov faktiskt en hel timme längre än jag brukar och vaknade därför utvilad. Lovely.
Jag har kommit hem och landat lite. Allt går väldigt lätt. Väldigt smärtfritt. Jag trivs med att vara hemma i lägenheten igen. Jag lever. Och äter. Jag börjar fundera på vad jag lider av? Ägnar hela dagarna åt att äta mat i alla dess former och smaker. Ändå vaknar jag hungrig varje morgon klockan fem. Det rinner genom mig, bokstavligt talat.
Idag ska jag på min fasters 60-års fest. Ska bli riktigt roligt faktiskt. Träffa folk och umgås. Jag behöver vara lite social. Hoho. Och innan dess ska jag träffa Susanne på dagen och repa lite dans inför alla uppvisningar nästa vecka. Fan vilken bra dag det blir! :D
Emil tycker också att det är roligt att äta!
Tonight we are young
Jag ber ödmjukast om ursäckt för dålig uppdatering. Dagen har varit ganska välfylld, om man säger så. Jag är hemma och mår väldigt bra. Emil sover hos mig inatt. Har saknat den grabben något så djävulskt i veckan. Men jag gick till Coop idag och mötte upp honom på praktiken, och därmed var dagen räddad. Nu myser vi i soffan och tittar på let´s dance som han hatar. Han sitter och stör sig på allt som händer. Hehe.
Jag hör av mig imorgon. Ha en trevlig fredagkväll. Later,
Jag vågar!
Det är då inte nådigt va bra det går just nu! Hell yeah! Jag vinner, jag vinner varenda jävla gång nu. Jag har kontrollen och styr mig själv bort från allt det sjuka. Åh, jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste att all ångest tillslut skulle vändas till det positiva och göra mig så jäkla stolt.
Nu kan de säga vad de vill, de där jävla demonerna. Jag kan bättre. Jag är starkare. Kom igen bara. Jag är redo att ta fihten!
Underbara Frida
Jag måste få presentera Frida för er. Jag träffade henne för första gången förra veckan jag var uppe i Mora. Då lärde vi känna varandra och jag blev så glad när jag såg att hon skulle hit denna vecka också.
Vi har kämpat och hjälpt varandra väldigt mycket i veckan. Vi har som jag tidigare skrev slått våra kloka huvuden ihop och blivit dubbelt så friska i tänket i och med det. Denna 18-åriga kirunabo (!!!) driver också en blogg. Mina länkar fungerar inte så jag skriver adressen längst ner i inlägget. Hon skriver också om sin sjukdom i en positiv riktning, men även om vardag i allmänt.
Precis såhär snygg är hon! http://fridaerikajohansson.devote.se
På väg hem
Det var satan va det skakar då. Typiskt sj. De sätter alltid in skittågen på sträckan Mora-Arlanda. En gång när jag åkte med var det fel på bromsarna så vi blev stående i Mora i 45 minuter innan vi kunde fara. Hoppas dock på bättre tur den här gången. Trots allt ska jag ju bara åka till Borlänge. Sen hämtar konkurenterna upp mig och räddar min eftermiddag med gratis kaffe och underbart trevliga tågvärdar. Men inte för att klanka ner sj. Absolut inte. Tågkompaniet är bara strået vassare. Så enkelt är det.
Idag har jag klippt mig. En läsklig utlänning gjorde det. Han var lite av ett pervo och började massera mitt huvud lite lagom sensuellt när han skulle tvätta av håret. Då kände jag att han kunde få tagga ner sig en aning. Dock blev håret hyfsat bra, han fick åtminstonde bort det slitna.
Jag och Göran har ätit lunch på Wasastugan idag. Schnitzel och stekt potatis och gräddsås. Kan inte minnas när jag åt det senast. Vansinnigt gott var det. Sen drack vi kaffe och pratade om allt och inget. Det har börjat bli riktigt trevligt att äta med gubben. Nu när jag fått tillbaka min intelligens kan jag njuta av sånna saker. Dessutom är han himla trevlig också har det visat sig.
Jahaja. Och nu lutar hela tåget så mycket att datorn snart kommer ramla ut i mittgången. Kanske bäst att sluta då...
Vi ska va de vi vill vara, hellre nu än efteråt
Tror jag drömt mardrömmar hela natten. Det är lite kaos i mitt huvud just nu. Men idag ska bli en bra dag. Ska bli skönt att fara hem faktiskt.
Innan dess ska jag packa ihop bombnedslaget på mitt rum, klippa mig sen ska jag och Göran äta lunch innan jag far. Känns skönt att få träffa honom en sista gång och få prata lite innan jag sätter mig på tåget. Jag hör av mig när jag är påväg hem.
Dags att andas in så mycket Mora-luft det är möjligt och se till att behålla känslan av trygghet och säkerhet ínombords. Jisses så poetiskt och präktigt det blev nu då.
Blandade Känslor
Hej alla. Dagen började väldigt bra. Jag och Göran hade veckans sista samtal och det blev massa pepptalk och viljestyrka - riktigt bra sista samtal. Sen var det hypnos innan jag och Frida åt strömming och potatismos till lunch. Gick superbra och vi hade det riktigt trevligt. Vi slog våra kloka (och friska) huvuden ihop och fick till något riktigt bra. Sen gick vi till strand och hämtade raggmunk och stekt fläsk till middag.
Efter det var jag och Birgit på dollarstore och loppis. Vi pratade strunt och shopade onödigheter. Vansinnigt behövligt för min del.
Eftermiddagen har varit riktgt tung. Dock av helt andra orsaker än mina ätstörningar. Något helt annat har tyngt mitt hjärta och fått mig att må dåligt de senaste timmarna.
Och vet ni vad som händer? Jag får ångest. Över maten. Är inte det helt jävla otroligt? Denna kväll borde ångesten finnas någon helt annan stans. Men bara för att jag mår dåligt av andra orsaker tar demonerna ut det på maten, eftersom det är den enklaste vägen.
Detta resulterade i en ångestladdad middag. Jag var så arg. Jag bara tuggade och svalde utan att ens känna smaken på helvetet. Men jag klarade av det. Denna gången tänker jag inte låta andra saker få gå ut över maten. Jag har gjort det alltför många gånger tidigare - och idag vet jag bättre. Ångesten efter middagen var olidlig - men åh så värt det känner jag nu.
Träffade Göran på 10 min innan han åkte hem också. Vi pratade om vad det verkliga problemet var, och han fick mig att inse massa saker. Det finns verkligen ingenting den gubben inte har svar på.
Ha nu en fin kväll, jag ska njuta av den sista kvällen här i Mora tillsammans med fina tjejer.
Idag är jag min egen hjälte.
En stenåldersmänniska med liten blåsa
Idag skiner solen. Jag har sovit utan att ligga vaken flera timmar inatt och idag väntar sista samtalet innan jag far hem imorgon. Jag har sånt tryck över bröstet också. Förstår inte att det aldrig kan försvinna?
Det är skönt att äta utan att få ångest. Allt blir så vansinnigt mycket enklare då. Här är allt problemfritt och simpelt. Nu måste jag bara omsätta min kunskap så att allting fungerar hemma. Men med tanke på hur oförskämt bra förra perioden gick är jag inte orolig. Det tar inte emot att åka hem den här gången.
Det där med sömnen fick jag föklarat för mig igår. Göran berättade att när kroppen är sådär tunn och påverkad av svält vaknar kroppen mitt i natten för att den vill "ut och jaga föda". Han menar att vi, likt stenåldersmänniskorna, blir uppjagade för att vi ska orka fånga vår föda och att det är därför vi vaknar.
Tänk så logiskt ändå.
För att skriva om något roligare - idag ska jag Frida och Birgit till Dollar Store och på loppis. Nu när jag mår bättre här har jag både energi och lust att dela mina dagar med tjejer jag verkligen tycker om. Vi förstår varandra så bra.
Nu ska jag kissa. Min ständigt ökande förbränning har gör mig kissnödig precis hela tiden. Det finns ingen hejd. Inget stopp. Det rinner ur mig.
Vi hörs.
Livet runt hörnet
Innan jag slocknar vill jag bara nämna en sak. Snart tar jag studenten. Om bara en månad ska jag gå studentbalen. Om två månader springer jag ut i vit klänning med studentmössan på huvudet.
Och det insåg jag först nu. Idag.
Då tänker jag såhär. Var i hela friden har min hjärna befunnit sig de senaste månaderna? Har jag varit så inne i allt det sjuka att jag inte ens insett att jag snart har en av mina stora händelser i livet - min student - framför mig. Det är helt sinnessjukt.
Återigen ger det klassiska uppvaknandet mig kalla kårar och får mig att inse hur borta jag varit psykiskt den senaste tiden.
Det var bara det jag ville säga. 
Jag är vaken, jag är med
Goder afton mina kära. Här sitter jag och har precis ätit mig riktigt håll-käften-mätt på fisk och potatis och löksås. Fisken gillade jag inte ens. Men ska jag bli fri måste det ske ändå. Det gör mig friskare i huvudet och mättare i magen, mer än så är det inte. Och blir jag friskare av det är det värt det tusen gånger om.
Idag har jag förvrigt haft en underbart bra dag. Dagen började med massage hos Marit, sen hade jag samtal hos Göran innan vi for till fm mattson och käkade pasta carbonara till lunch. Sen på eftermiddagen var jag och några tjejer på Zornmuseet och tittade på tavlor. Jag och fina Frida var på stan och tittade på kläder. Sen hem och duscha, äta middag och prata. Nu sitter vi och tittar på biggan.
Idag har jag varit mer mig själv än på så otroligt länge. Jag har varit frisk. Jag har varit jag. Och jag älskar det. All ny motivation gör mig nästan sugen på att åka hem och bli döda allt som är sjukt.
Idag skänker jag lite extra kärlek till följade saker:
* pasta carbonara
* Göran som alltid ställer upp
* mina äggmaster skills (översättning till dig pappa: Mina äggkunskaper om koktid, krämighet, slatmängd etc för det perfekta ägget)
* Fridas och mina peppsamtal
Teambuilding
God morgon! Har inte sovit många timmar inatt. Legat och vridit och vänt på mig. Det har kliat överallt. Jag har varit för varm och för kall. Jobbigt läge, minst sagt. Gav upp klockan fem. Så nu sitter jag i dagrummet och tittar på bachelor. Har ätit supergod frukost också, om någon vill veta alltså. Jag är i det där stadiet igen när allting smakar så djävulskt gott.
Jag låg och tänkte på terapeuter inatt när jag inte kunde sova. Och på hur mina tidigare upplevelser har varit. Jag kom fram till att tilliten är det absolut viktigaste för att det ska kunna fungera. Jag och Göran har gått och blivit ett sånt vansinnigt bra team. Han säger, jag gör. Så enkelt och så konkret. Han ger mig en sanning, och en uppmaning. Sen agerar jag och får hans feedback.
Vad gör att det fungerar? Att jag litar på honom till hundra procent. Vad gör att jag litar på honom? Att han alltid har varit ärlig och sagt sanningen till mig. Han har gett mig en anledning till att vilja bli frisk.
Så enkelt kan det faktiskt vara. Idag tackar jag gudarna för att jag hamnade på detta behandlingshem.
Det går bra nu
Hej vänner. Dagen har jag lagat trygghet och bakat lugn med följande ingredienser:
hotellfrukost, samtal med världens bästa Göran, ett antal koppar kaffe, snöflingor, långa samtal med kända och okända mhe-tjejer, svar på frågor, jävlaranamma, soffmys, långdusch, musik och vansnnigt god restaurangmat.
Ja, vad mer kan jag säga? Jag lever livets goda dagar och pumpar in kunskap i skallen. Jag är lugn och trygg. Jag är jag. Jag är klok.
Imorgon blir det förhoppningsvis lunch med Göran. Och massage - den är spikad. Jisses vad jag mår fint.
Dock saknar jag Emil. Och mamma. Men i övrigt är jag oförskämt nöjd med min tillvaro. Nu - big brother reprisen. PUSS
Det snöar i Mora - men vem har tid att deppa?
Jag lever, jag mår bra. Mora snöar och jag har bara med mig converse. Fint. Lyckat.
Nu är jag lugn som en filbunke och vansinnigt glad. All kamp och allt slit var värt det. Nu känner jag mig tusen gånger starkare när jag återigen finner lugnet och kan inse vilka framsteg jag faktiskt gjort.
Jag hör av mig ikväll. Idag ska jag pumpa mig själv med information. Lära mig massa nya saker och bli smart. Puss på er
Mina hjältar, del 2
Det sitter en ung kille bredvid mig. Sovandes. Troligtvis bakfull. Han ser sliten ut. Funderar på att klappa honom på axeln och fråga om han hade en kul kväll igår.
Nej. Det ska jag inte göra.
Det där var bara en oviktig parentes. Jag hade inte tänkt ägna bakfyllekillen ett inlägg på bloggen. Så rolig är han inte. Även om han ser väldigt rolig ut när han sover. Istället tänkte jag berätta något som jag tror att väldigt få av er vet.
Han har ju synts på bild, min man (nej vi är int gifta), min kärlek, min lycka. Emil. Men i övrigt ha jag int berättat så mycket om honom.
Vi träffades för ganska exakt ett år och två veckor sedan. Jag var frisk då. Hade precis fått en kropp som fungerade, och levde livet. Väldigt snabbt fick han veta allt om min sjukdom, hela historien, mhe etc. För mig var det take it or leave it. Ville han ha mig fick han hela min bakrund på köpet. Och tack och lov ville han ha mig. Han såg mitt elende som en erfarenhet och menade att jag hade växt som person av det.
Så rullade vår vardag på. Jag fick lägenheten i stan i augusti och han flyttade in på halvtid. I takt med att det blev höst och vinter och jag började må sämre fick han se mig försvinna bort, framförallt på slutet, i en rasande takt. Jag blev en sjukdom. En vandrande ätstörning medans personen jag var aldrig visade sig längre.
Och vem fanns där. Vem fick utstå sjukdomens alla aggressioner, panikångestattacker, och gråtanfall. Han givetvis. Lika ofta som han fick vara där och resa mig upp varje gång jag föll och gjorde magplask, lika ofa fick han peppa, stötta och på egen hand lära sig något helt nytt- hur det är att leva med någon som bär på denna sjukdom. För enkelt är det inte. Det kan gudarna (och mina föräldrar och bröder intyga). Han fick lära sig den hårda vägen allt om hur jävlig sjukdomen är och hur mycket den kan förstöra. Och jag tror att det är först nu alla bitar har fallit på plats och han har insett processen fullt ut.
Hur många pojkvänner orkar med det? Hur många skulle inte ta sitt pick och pack och säga: Emma, jag orkar inte. Jag älskar dig men inte den du har blivit.
Emil gjorde inte. Han höll fast i mig. Han sa: Emma jag älskar dig och jag hatar den där helvetessjukdomen. Därför stannar jag.
Gång på gång bevisade han för mig att han älskade och brydde sig om mig PÅ RIKTIGT. För han fanns kvar även när allt var som allra mest jävligt.
Ja, vad mer behöver jag säga. Han är en nybliven hjälte i den här historien- med allt vad det innebär. Och jag älskar honom från djupet av mitt hjärta.
RESER!!!!
Ett, två, tre och vi rullar! Och därmed är lyckan gjord.
Befinner mig alltså på tåget för den som inte förstod det. Vi har precis lämnat Mjölby och jag har efter två års tid gjort en upptäckt. Tågkompaniet har en lyxigare avdelning längst bak i sina tåg med skönare säten och mer plats för benen. Och vem som helst får sitta här. Med andra ord jag! Kan inte förstå hur jag missat detta så många gånger??
Nåväl. Gårdagen var tung. Den har en tendens att vara det, den där sista dagen innan jag åker mot mora igen. Det är som att demonerna vet att nya förändringar sker varje gång jag är där. Det är som att de sliter och drar i mig ochgör allt för att jag ska stanna kvar. Dödsryckningar kanske? För levande ska dem inte gå ur det här, det är i alla fall ett som är säkert.
Jag vaknade lycklig i morse och åt min kaneldränkta frukost med god aptit. Sen var det ägg- och mackfix som gällde så att jag överlever tågresan. Hann även med en morgonprommenad nere vid hamnen och några kesomackor till mellanmål innan jag for. Nu är jag en lycklig tjej igen. På väg mot ännu mer förändring. Ja, det var nog allt tror jag. Vi hörs!
If I fall will you catch me?
Hejhej. Hemskt mycket hej. Här sitter jag och har ångest. För några chokladbitar och en bulle. Gud så onödigt. Blir bara ledsen och förbannad för att jag låter tankarna ens få finnas där. Fylla mitt interllekt med obehag och skuldkänslor. Ett sånt fruktansvärt ovärt sätt att spendera en sån här fin lördagskväll.
Men tung lär det vara, tungt måste det vara om man vill bli frisk och fri. Så jag får bita i det sura äpplet, rycka upp mig och fortsätta vara konsekvent. Det är det enda som gäller. Snart är demonen borta för alltid. Det är endast en fråga om tid.
Nåväl. Dagen har gått i ett verkligen. Mötet gick bra och tog bara ett par timmar. När jag kom hem fixade jag lunch och sen har hela eftermiddagen ägnats åt storstädning av lägenheten och att packa. Nu är jag mer eller mindre klar. Och tröttast i stan skulle jag tro. Emil har kommit hit och vi har käkat tacos. Nu tror jag det blir film eller något liknande.
Märker ni vad seg och långdragen jag blir av ångesten. Och likgiltig. Den liksom grötar till allting precis som om jag hade tuggummi i hela hjärnsystemet. Sjukt är det. Tungt är det. Tack och lov att jag far upp imorgon.
Personalmöte
Godmorgon! Idag vaknade jag helt utvilad klockan 06.00. Kryddade sönder frukosten med kanel och tittade på Rachel Ray. Solen har tittat fram och bländar mig. Idag ska bli en bra dag. Idag ska jag leva och vinna fighten. Idag ska jag vara jag. På ett par timmar åker jag på personalmöte inför sommarjobbet. Sen ska jag packa den gigantiska resväskan. Det är för tusan imorgon jag åker!!!
Mina hjältar
Det blev visst kväll. Vart tusan tog den här dagen vägen? Jag mår bra idag. Lagade god middag för ett tag sen. Chorizo med pasta och egna wokgrönsaker. Hoho man blir allt duktig på att improvisera när man bor själv och måste laga mat varje dag.
Tack förresten alla fina för era kommentaren om självinsikt och egoism. Personen B - som uppenbarligen läser min blogg - hörde av sig idag och sa att jag använde denne som slagpåse offentligt. B sa också att gjort honom/henne ledsen. Okej. Jag har överhuvudtaget inte nämt ditt namn och utlämnat detaljer för att göra det omöjligt för någon att förstå vem det handlar om. Så det argumnetet håller inte. Dessutom var bara du och jag inblandade i samtalet. Ingen annan var med och hörde vad vi diskuterade. Och där lämnar jag diskutionen. Jag har verkligen inte lust att lägga ner mer energi på en sån här skitsak.
Nog om det. Igår i bilen på väg upp till Linköping började jag och David prata om min blogg och sjukdomshistorien och hela den biten. Han sa att pappa blev som hjälten i hela historien, och det fick mig att börja tänka lite.
Och ja, han är verkligen hjälten i den här historien. Både han och jag har sagt att vi aldrig vill uppleva det igen. Han gjorde bokstavligt talat ALLT för mig under den tiden. Offrade allt som betydde något för honom för att få mig att överleva. Jag vågar nog påstå att det är det mest osjälviska man kan göra. Han är defenitivt hjälten i den här historian.
Det finns ett antal människor som ställt upp för mig så otroligt då jag mått dåligt. Men jag har varken tid eller ork att sitta och rabbla alla här. Dock finns det fler hjältar i den här historien. Det kom jag också fram till när jag funderade på vad David hade sagt. Imrogon eller på söndag kommer jag göra ett inlägg om denna hjälte.
Det var väl allt för nu. Ha en trevlig fredagkväll!
Lät du henne komma närmre?
Hej hörrni. Skrev ett inlägg imorse, som jag trodde försvann, men hittade det i utkast sen. Publicerar det nu istället. Japp.
Godmorgon! Gårdagen var väldigt lyckad. En riktigt winwin situation. Jag hade ett jättebra samtal med min läkare innan lunch. Och så köpte jag mig ett par jeans. För stora såklart, men jag tog fram min kreativa sida och gjorde om den annars så tighta modellen till baggy-variant. Det såg ganska bra ut ändå. Helt okej. Och i mitt tillstånd duger helt okej.
Idag ska jag dansa lite. Vara en pirat och älska livet. Ska bli underbart. Sen ska jag börja fixa och packa och sånt. Det är nära nu! Två dagar innan jag sitter på tåget igen.
Visste ni förresten att det är helt okej att ta det lugnt? Ni visste redan det. Okej. Det är lite nytt för mig annars. Har precis upptäckt hur skönt det är att chilla i tv-soffan. Jag har blivit stormysarn och njuter till fullo.
Visste ni att det är okej att mat smakar gott ockå? Ni hade koll på det också. Okej. Även det är nytt för mig. Det är okej att njuta av maten och tycka att det smakar gott. Även när man inte är i Mora. Därför åt jag godaste middagen igår när jag kom hem från Linköping. Köttfärslimpa och champinjonsås. Njöt till fullo.
Japp, ville bara få det sagt. Nu- äggkok och fixa mellanmål till skolan.
Grattis David!
Jag hittade inga bilder här på datorn. Därför tog jag mig friheten att leta fram några godingar från ansiktsboken. Hoppas du har en alldeles förträfflig 20-årsdag. Nu ska du riktigt njuta av att vara i dina glansdagar! Stor kram från lillsyrran;)
Egosim eller självinsikt?
En person som är väl medveten om min situation och mitt återfall har fällt en kommentar som gjorde mig både ledsen och fundersam. Jag kallar denna person B. Denne B gjorde klart för mig att jag borde komma på en speciell tillställning för att inte göra andra besvikna. Enligt B borde jag ställa upp och komma, för att det är sånt man gör. Oavsett om jag vill eller inte. Oavsett om det känns jobbigt eller inte. Annars är jag egoistisk och bryr mig bara om mig själv
Då känner jag såhär. Okej. Jag tycker att sådanna tillställningar är jobbiga, just för att jag inte kan ha mina rutiner som gör att allting rent praktiskt fungerar. Just nu behöver jag rutiner. Just nu är det viktigaste att behandlingen fungerar fullt ut. Så är det då värt att gå och få till något halvdant? Nej, det är det faktiskt inte.
Jag kanske är egoistisk. Men jag är hellre egoistisk än att släpper taget för tidigt. För det var precis det felet jag gjorde förra gången. Jag lät livet med alla tillställningar komma före behandlingen och de rutiner det innebar. Och jag tänker faktiskt inte göra om samma misstag igen.
Rätta mig om jag har fel. Men är inte det en självinsikt i sig... Att våga prioritera det säkra? För att det gör mig friskare. Och om det är något som gör mina nära glada, så borde det väl vara att jag blir frisk? Livet får faktiskt vänta.
Så kära B. Prio ett är att bli frisk och fri. Sen kommer det sociala när jag är redo för det. Och det får du acceptera.
Mot Linköping
Gårdagskvällen bjöd på tung huvudvärk och flimmer framför ögonen. Så jag däcka redan klockan nio. Idag mår jag i alla fall bättre. Ska bege mig mot Linköping på ett par timmar. Så länge ska jag roa mig med att fixa matsäck. Och diska. Ha en fin dag!
Trötthet, samtal och en ett år äldre bror
Jisses vad mitt huvud dunkar. Är tröttare än ett barn på julaftonskvällen. Ändå sover jag mycket bättre nu än för någon vecka sen. Nu spenderar jag inte längre halva nätterna stirrandes i taket. Kanske har kroppen slappnat av lite när den nu får all energi den behöver och gammal trötthet från svunna tider kommer ikapp. Sån trötthet som jag inte kände då pga stress, svält och allmän idioti. Vad vet jag?
Hade ett kort samtal med Göran idag. Enkelt och ärligt. Han säger och jag gör. Vi har gått och blivit ett bra team, gubben och jag. Längtar så himla mycket till nästa vecka. Längtar efter att pumpa mig själv med nya kunskaper och ny motivation för att sedan åka hem och göra min tillvaro och kropp bättre för varje dag som går.
Imorgon blir det i alla fall ingen skola. Ska till Linköping och träffa min ansvarige läkare här i Östergötland. Han är också en bra man. Faktiskt den bästa jag träffat inom landstingsvården någonsin. Och jag har ju träffat några stycken. Jag är en lyckligt lottad tjej jag. Dessutom fyller David 20 imorgon. Det är sjukt vad fort allt går. Han och mamma följer med så den stora dagen firas på ikea. Det är fint!
Rumpbygge
Vädergudarna hatar oss. Bevisligen. Men jag är inte bitter. Jag har fyllt magen med lyxfrukost här i mitt soffhörn. Jag tittar på när de bråkar på bachelor och gråter för ingenting. Gottar mig lite i andras olycka.
På tal om mat. Jag kan ju inte nog förespråka det lilla runda ägget och hur bra det är. Supergott dessutom. Snygg rumpa bygger dem också, minns jag från förra gången. Men när man trycker i sig en sisådär tre per dag kan det hända att man överkonsumerar lite och tröttnar på det. Därför har jag hittat en ny favorit. Kesomackan. Med kalkon. Det smakar så vansinnigt gott. Keso är det nya ägget. Eller något sånt. Därför förespråkar jag idag keson och hoppas på att man bygger en lika snygg rumpa av den.
Du som stått vid min sida, säg mig - verkar jag tyngre nu?
Trög dag måste jag säga. Åtminstonde till en början. Första dagen efter lovet och huvudet vill liksom inte vara med riktigt. Hade dans idag i alla fall. Det gör mig alltid glad. Sen gick jag hem och lagade jag lax i ugnen till middag som blev jättegod!
Nog med svammel. Pappa kom hit idag efter jobbet. Vi har någon särskild connection han och jag. Han har varit mitt bollplank, min slagsäck, min högra hand och min trygghet genom hela den här resan. Han om någon förstår att det kan vara tungt. Han har gått bredvid mig hela vägen och sett varenda med- och motgång.
Han säger heller aldrig ett ord för mycket. Han är sån, håller tyst till han har något vettigt att säga och då går han in och leverar något som alltid får mig att tänka till. Så även idag. Med bara en knapp vecka kvar till Mora igen är min tillvaro kämpigare. LIte tyngre helt enkelt. MEn han får mig att känna mig tusen gånger starkare än mina hjärnspöken. Han får mig att inse vilken vrickad värld jag levt i de senaste månaderna och att det finns något annat att välja här och nu.
Precis när allt började kännas lite tyngre. Det är då han går in och dominerar, leverar och med hjälp av ord trycker sjukdomen rätt ner i skiten. Han får mig att inse så många saker.
Nu blir det en lugn kväll framför tv:n. Ska snart gå fixa mig lite kvällsmat i form av frökusar och yoghurt. Puss
Effektiv dag
Hey! Här har ni tröttaste tjejen i stan. Dagen har spenderats i Linköping med Emil. Vi har köpt en rosa kolgrill på ica maxi, varit på ikea, ätit köttbulletallrick till lunch, varit inne i stan och letat jeansleggings till mig etc. Det sistnämnda var omöjligt. För det första fanns det inga någonstans, och hittade jag väl några var dem för stora. Kan inte ha vanliga jeans för alla hänger så lever i tights och strumpbyxor just nu. Grymt irriterande. Hittade i alla fall lite andra saker som jag köpte.
Sen for vi hem, handlade yoghurt på ica, snabbstädade lägenheten, monterade ihop grillen, fixade mat, diskade, packade upp, vek tvätt och duschade. Sååååååååååååååååååå. Nu är jag trött. Ska krypa upp i emils famn och tigga till mig en massage tror jag. Imorgon är det skola också. Vill inte. Känner inte för att packa mellanmål och äta på lektionerna. Orkar inte stå och koka ägg och bre mackor och fixa och greja. Denna ständiga planering.....
En lycklig man med en liten grill
Min historia, del 3
På mhe möttes jag första dagen av någonting jag aldrig tidigare upplevt på en ätstörningsvård. Tillit och förståelse. Där fanns inga tvång, inga måsten och framförallt inga kontroller. Här låg valet helt i dina händer. Och ville du förändra, ja då fanns personalen som stöd.
Göran, som är verksamhetschef och grundare för kliniken var en mystisk man på tredje våningen som hade svar på allt man undrade. Jag vet vad du tänker nu, brukade han säga. Och nämnde precis det som fanns i mitt huvud just då. Jag hade sån respekt för honom, för han kunde så mycket och hade hjälpt så många. Då var han inte min terapeut, jag hade en annan som blev barnledig vilket gjorde att jag bytte till Göran, men trots det träffade jag honom på samtal och kroppsbedömning varje gång jag åkte upp. Jag fick lära mig VARFÖR jag skulle äta, inte bara att jag skulle äta. Jag fick lära mig så mycket nya sker som jag inte tidigare ens hade hört.
På mhe fick jag träffa andra som var i samma situation och vi kämpade alla mot ett gemensamt mål. Jag vågar nog påstå att den gruppen man är i, gör halva behandlingen, då man oftast ger varandra otroligt mycket stöd.
Jag insåg att det fanns något annat än sjukdomen, jag valde livet och började kämpa som aldrig tidigare. varje vecka som jag var där (upplägget är intervallinläggning med en vecka i Mora och tre veckor hemma) mådde jag hur bra som helst. Sen väntade tre veckor hemma då allt man lärt sig ska praktiseras. De veckorna var jättetuffa. Mhe var min trygghet och jag andades, tänkte och levde för att få åka tillbaka efter tre veckor.
Jag blev frisk. Jag jobbade bort tvång, sjukdom och fel tankar och mådde allt bättre hemma. Jagfick tillbaka ett liv, blev normalviktig och behövde inte längr åka upp lika ofta. Livet kom emellan, och jag började slappna av.
Jag kan inte klandra mig själv för att det hände. Jag visste inte bättre och trodde att jag var så mycket friskare än jag var. Under hösten 2011 åkte jag inte upp överhuvudtaget. Jag blev sjuk i influensa i fem veckor och kroppen tog stryk av det. Någonstans där började tankarna gro igen. Och värre blev det. Efter jul började jag inse vad som höll på att hända, men förnekade det. I Mars, för en månad sedan åkte jag upp igen och bad om hjälp. Och det är alltså där jag befinner mig idag. Tillbaka på så många sätt, men så mycket mer erfaren. Jag vet vad jag gjorde för fel förra gången vilket gör det lättare nu.
Där har ni historien! Från början till slut.
Då, under vecka tre tror jag och med stort Moralugn i bröstet.
När huvudet är dumt får kroppen lida...
Det är skrattretande hur illa jag behandlat min kropp alla dessa år. Att jag vägrat ge den näring och kärlek bara för att jag haft dumma tankar om att det är farligt. Lillmagen har fått ta mycket stryk, och det har resulterat i både laktosinstolerans, stressmage och magkatarr.
För en månad sedan, när jag började inse att jag var tillbaka tillbaka i skiten igen och tog tag i mina problem och började äta fick magen en chock. Det resulterade i konstant illamående och magknip. Han försod liksom inte vad det var frågan om. Först svält, sen mat och mellanmål från ingenstans. Det kan inte vara lätt att vara min mage alltså.
Shit vad jag svamlar. Blir lite smått poetisk såhär på kvällen. Nu ska jag se färdigt 500 days of summer tror jag. Behöver skingra tankarna litegrann.
En sak till bara innan jag går. Tusen tack för alla fina kommentarer här i bloggen, meddelanden på facebook, sms etc. från folk som läser bloggen och uppskattar den. Det värmer och gör mig så mycket starkare att jag har erat stöd!
Konsten att bygga muskler utan träning
Det blev en tung morgon, vilket förmodligen var ganska uppenbart i förra inlägget. Men nu är jag fit for fight igen. Jag var på ica och köpte grillad kyckling och tsatsiki förut. Ska koka mig lite ris senare och njuuuuuta. Har hunnit med första mellanmålet också. Åt kalkon och kesomacka med örtsalt, äpple, clementin och mjölk. Rakt genom mig rinner det, allting jag stoppar i mig. Och mer vill magen ha efter en halvtimma. FINNS. INGET. STOPP. Macka efter macka, ägg efter ägg. Kesoburk efter kesoburk, mjölkpaket efter mjölkpaket. Allt suger kroppen åt sig på två röda och skriker efter mer. Om jag inte hade gjort detta en gång tidigare skulle jag undrat va fan det var frågan om?
Jag ber till gudarna att något har hänt på kroppsbedömningen nästa måndag. Har fan inte råd att äta mer ägg.....
Jag vet precis vad du känner, fast du aldrig sagt ett ord
Idag saknar jag Mora.
Jag saknar Monkan och hennes big brother-tittande
Jag saknar Långa samtal i tv-soffan
Jag saknar känslan av att känna sig oövervinnerlig, som att allt är möjligt
Jag saknar mina och Görans samtal och våra luncher på Moraparken
Jag saknar Malin, världens bästa Malin som bor alldeles för långt bort
Jag saknar att gå längs Moras gator med vårsolen i ryggen och fullständig trygghet inombords
Jag saknar att göra förändringar utan att vara rädd att göra fel.
JAg saknar Victoria som gick hela vägen och blev fri
Jag saknar att sitta på bryggan vid stranden och äta sushi
Jag saknar Rebecka som alltid är glad och vet vad det innebär att vara nästan fri och sedan tappa taget
Jag saknar det alltihop. Så mycket.
Sms
Följande meddelande trillade in på min gamla telefon igår vid 12-snåret.
Rädd? Du är ju klokare än så. Gå, ät tårta och ha kul. Kram Göran
Han är fåordig, ärlig och rakt på sak. Jag älskar att han aldrig säger ett ord för mycket. Han får det att kännas enkelt.
Så vad hände? Jag gick dit, åt tårta och hade riktigt kul. Och gjorde mig själv jävligt stolt. Sen ringde jag emil vars reaktion löd ungefär: NEHE????? ÅT DU TÅRTA? FAN VA GRYM DU ÄR!!! Alldeles varm i lillhjärtat blir man.
Idag är det påskafton och jag har varit hemma hos mamma och pappa och ätit lunch. Vi gick en prommenad också, och jag fick ett påskägg fyllt med choklad. Åt av det gjorde jag också. Gott var det också. Japp. Tänk så enkelt man kan göra det för sig egentligen. Bara göra. Kasta sig ut och se vart det bär....
För min del blir det en lugn kväll, då kroppen inte är i fysiskt kabelt skick att dricka alkohol. Men jag är inte bitter. Jag ska se film och äta ostmackor. LIVET!
Och nej, jag har inte produktplacerat kexchokladen. ;)
Min historia, del 2
Medan jag, både mentalt och fysiskt försvann mer och mer för varje dag som gick började mina föräldrar driva en hård kamp mot landstinget för att de skulle betala en utomlänsvård åt mig. De ville att jag att jag skulle få komma till mhe kliniken i Mora, ett privat behandlingshem som de hört mycket positivt om. Själv ville jag ingenting just då. Jag blev sjukskriven på heltid från skolan och var hemma med pappa hela dagarna. Han fick också sjukskriva sig från jobbet, allt för att han vägrade att jag skulle läggas in på psyket.
Jag är så otroligt tacksam att jag, men framför allt han orkade ta sig igenom de månaderna som kom att bli de värsta i mitt liv. Jag upplevde ångest dag som natt och han fick deala med allting. Han var med mig dygnet runt, tröstade mig varje gång jag bröt ihop, fick ta all skit likt en slagsäck då jag hade ångest. Han var den som gjorde allt för att jag skulle överleva medan jag bokstavligt talat tynade bort - det var en hemsk tid för alla inblandade.
HAn var med mig jämt - när jag utan energi i kroppen och svältdum som få - jobbade så fysiskt ansträngade jag kunde tolv timmar om dagen. Han gick också efter mig när jag fullstndigt förstörd och uppgiven av ångest gick ut och prommenerade mitt i natten i rasande tempo.
Idag känner jag bara en sån oerhörd tacksamhet över att han orkade med det.
Samtidigt drevs remissfrågan mot landstinget, som tillslut fick inse att deras försök till att hjälpa mig hade tagit mig långt bakåt istället för fram. En remiss skrevs och jag skulle äntligen få åka.
Jag fick inse att om jag överhuvudtaget skulle överleva, var Mora min enda chans. Den 19 april 2010 kom jag till mhe för första gången. Med tryck över bröstet, som kunde utvecklats till en hjärtinfarkt om jag fortsatt i samma tempo, och en kroppsvikt som inte ens är värd att nämnas gick jag längs Moras gator. Den dagen förändrades allt.
Långfredag
Jag har sovit ut! Och det var minsann inte igår det hände senast. Så nu är jag utvilad och redo för kvällens galenskaper. Jag ska på middag i en sommarstuga med fina vänner. Skönt. Tänka lite mindre, leva lite mer. *LEKA FRISK* . Hoppas det blir grillat kött, det var så längesedan.
Jag saknar Mora idag. Det är känns i kroppstackarn att det snart är dags att åka igen. Där blir man lugn och känner trygghet. Och alla konstiga funderingar får ett svar. En liten ynka vecka så är jag där. Keep on fighting tills dess!
Hjärnspöken
Det var då fan vad grötigt det ska vara uppe i hjärnkontoret idag då. Seg känner jag mig också. För mycket som rör sig där uppe tror jag. Dubblar utmaningarna idag, bara för å jävlas med han! Att göra tvärtom. Att göra det som känns farligt och fel. Och vinna kampen. Det är vad allt handlar om nu. Att alltid alltid vinna kampen. För dö ska han, den jäveln.
Ja, nej annars då? Här sitter jag och har precis ätit spagetti och köttfärsås. Ska ta och rycka upp mig och ta en dusch tror jag. Japp, så får det bli.
Gröt i huvudet
Dagen började tungt. Jag kände mig trött och grötig huvudet. Ringde terapeutGöran, världens bästa Göran som gav kloka ord. Älskar honom! Nu mår jag fint igen. Dags för plugg och sen lunch. Ha en bra dag alla fina.
Min historia, del 1
Jag kan inte hitta en orsak till hur allt började. Det var så mycket som spelade in just då. Blott 13 år gammal och osäker på sig själv hade jag svårt att hitta tryggheten i tillvaron och påverkades lätt av andra. Några tyngre saker skedde år 2006 som påverkade mig mycket mentalt. Och någonstans etsade sig en tanke fast att det var maten jag skulle ta till. I mitt liv som var ganska kaotiskt just då var maten något konkret som jag kände att jag kunde ha kontroll över. Så började tanken växa som en tumör i huvudet på mig, och det hela ledde till en fixering.
Min mamma, som känner mig bättre än någon annan var den första som reagerade. På den tiden kunde varken hon eller jag något om ätstörningar vilket ledde till att hon började kontrollera allt jag åt och intrigerna runt matbordet blev rena helveten som skapade ångest dygnet runt.
Jag fick komma till barn och ungdomsspyk. Av etiska själ tänker jag inte skriva ut var då mina upplevelser är väldigt negativa och jag vill inte hänga ut någon så här i bloggen. Jag gick där i några år. I princip ingenting hände. Jag mådde lika dåligt, det var samma kontroll hela tiden. Ingen litade på mig. Jag var jävligt olycklig. Sommaren mellan nian och ettan hade jag en behandlare som behandlade mig jävligt illa. Han dumpade mig hos skolsköterskan i augusti och hörde aldrig av sig igen. Han var den första som fick mig att inse att landstinget inte bryr sig ett dugg om något annat än pengar. Jag var så himla besviken.
UNder hösten fick jag börja i en ny behandling, på en ätstörningsenhet i en annan stad. Det verkade till en början relativt bra, men jag insåg snabbt att de bedrev en behandling som bara fick mig sjukare för varje dag som gick. Allt handlade om vikten. JAg fick väga mig varenda gång jag var där. Jag har aldrig känt mig så omänsklig och dum då jag behandlades som ett barn. Här låg fokus på mat, mat, mat. Och jag grät floder varje dag när jag tvingades äta utan att jag förstod varför. Ingen litade på mig, jag kunde i princip inte gå in på toan utan att någon trodde jag spydde upp maten. Den tunga ångest jag upplevde under den tiden kan ha varit den värsta under alla år. För mig blev allt en tävling mot dem, mot vågen. Jag ville göra revolt. Jag ville bevisa för alla att jag kunde vara duktig och klara det andra inte klarar. Mina föräldrar blev alltmer desperata då jag både psykiskt och fysiskt rasade i en äckligt snabb takt.
Operation njutning
Livet är inte så himla roligt när man äter kokt fisk varje dag. Därför har senaste tiden handlat om att hitta det jag är sugen på. Att äta det som faktiskt är gott. Och galet vad nya upplevelser smaklökarna får. Det blev sushi, sallad och keso till middag. Har även fått en dille på köttfärspaj. Bara för att det är så himlans gott. Så enkelt man kan göra det för sig. Nu ska jag bara göra, inte tänka. Leva lite mer.
Mannen i mitt liv har anlänt också. Vi ska kolla på film ikväll. Försöka hålla oss vakna tills big brother börjar. Tror inte vi fixar det idag heller. Livet är hårt när man ligger vaken hela nätterna....
Lycka
Vilken respons den här bloggen har fått! Blir alldeles varm i hjärtat av alla sms, kommentarer och meddelanden jag fått. Hoppas det håller i sig så att folk vill fortsätta läsa och jag får nå ut med mitt budskap.
I vilket fall. Har hunnit äta mellanmål och gått en prommenad nere vid hamnen. Idag är fasen en bra dag. Ska möta upp mamma på stan i eftermiddag och köpa skor till mig. Och så måste jag hitta en present till David. Han fyller 20 om en vecka. Det är sjukt!
Sömnlösa nätter
Morrn Morrn! Här har ni morgonmysarn! Sitter i min stora morgonrock i soffhörnet. För sova det kan jag ju inte i alla fall. Blir inte klok på hur svårt det ska vara. Vaknar VARJE NATT klockan två och ligger och stirrar i taket till halv sex. Funderar på livets stora frågor och vrider och vänder på mig. Sen ger jag upp och går upp och äter frukost. Tittar på värdelösa program på tvn. Idag firade Justin Bieber sin 18årsdag hos Ellens, sen började bachelor. Bra tv-utbud såhär på morgonen.
Nu är lillmagen full av min fil,flingor, ägg, mackor och juice - frukost. HAn är nöjd. För någon timma i alla fall.
Jag fick en kommentar om att jag skulle göra ett inlägg om min historia för att det skulle vara enklare för er att förstå. Så ett sånt kommer absolut. Kanske idag, kanske imorgon. En lång och detaljerad jävel får det bli.....
Lägesrapport
Jag tänkte vi skulle ta en lägesrapport såhär i början. Så alla ni som hittat min blogg (som jag inte ens anonserat om än) vet var jag befinner mig dåråååå.
Allt gick ju så oförskämt bra där ett tag. Jag var millimeter ifrån att bli helt fri från alltihop. Jag hade bara detaljerna kvar. Sen hände något. Förmodligen slappnade jag av, för någonting gjorde att jag inte tog tag i det där sista. Och sen gick det jävligt fort. Innan jag visste ordet av var jag tillbaka.
Tillbaka i Mora. Tillbaka i dåliga tankar och mönster. Tillbaka i en kropp som kräver x antal kilos uppgång för att kunna betraktas som normalviktig. Ett jäkla skit alltihop.
Jag har precis vaknat upp ur dvalan, insett att jag inte vill leva så, tagit tag i mitt liv och börjat halsa ägg som förr i tiden för att någonting ska hända med kroppstackarn. Inget händer. Och huvudet, som helt plötsligt vill allting blir vansinnigt frustrerad för att kroppen inte vill samarbeta.
Typ där är jag. Inte längre trög som havregrynsgröt i hjärnan. Nu är jag med igen, har koll på läget. Men en kropp som vägrar fatta galoppen. Tur det att det inte är något fel på motivationen i alla fall. Nu när kroppen ska lacka och ta tid på sig att komma tillbaka.
Och på ett sätt är jag så glad att jag gått igenom processen en gång tidigare. Jag har så mycket mer erfarenhet denna gången. Jag vet vad jag gjorde för fel då och behöver inte göra om samma sak. Jag vet att det tar tid för kroppen att komma tillbaka och att omgivningen är ett steg efter i utvecklingen. Jag vet så mycket mer denna gången. Klok och vis har man blivit också av all erfarenhet. Jo men visst!
Nog om tunga saker för idag va? Nu ska jag se halvåtta hos mig och äta yoghurt och mackor. Ska älska livet litegrann där från mitt soffhörn. PUSS!
Och så är jag här!
Jag trodde då aldrig att jag skulle ta tag i saken. Jag som aldrig tar tag i saker. Men tro det eller ej, här är jag. Hon som aldrig skulle skaffa en blogg. Sitter just nu och bloggar. Precis som om det vore det mest naturliga i världen.
Jag fick mig ett infall en dag under en morgonpromenad. Jag fick för mig att ni skulle få chansen att hänga med in i mitt huvud litegrann. Jag började bli lite trött på att folk inte fattade vad som hände där inne. När huvudet vill en sak och kroppen inte hänger med är det svårt för omvärlden att förstå. Det fattar jag också. Och just därför denna blogg. Här får ni chansen att följa min väg ut från ätstörningarna. Det blir förmodligen ett antal inlägg om äggmackor. Och så behandlingen i Mora också. Fast mest kommer allt vara på en lättsam nivå. Det är också en anledning till att jag startar bloggen. Jag ska göra hela den här processen lite enklare och lekfullare för mig själv. Se hela kroppsuppbyggandet som ett projekt, en utmaning.
Är förövrigt supernöjd med bloggdesignen! Kan inte nog tacka världens bästa Ellen för hjälpen. Själv är man ju lite av ett stolpskott när det kommer till tekniken. Tur att man inte går media! 
