Jag kan inte hitta en orsak till hur allt började. Det var så mycket som spelade in just då. Blott 13 år gammal och osäker på sig själv hade jag svårt att hitta tryggheten i tillvaron och påverkades lätt av andra. Några tyngre saker skedde år 2006 som påverkade mig mycket mentalt.  Och någonstans etsade sig en tanke fast att det var maten jag skulle ta till. I mitt liv som var ganska kaotiskt just då var maten något konkret som jag kände att jag kunde ha kontroll över. Så började tanken växa som en tumör i huvudet på mig, och det hela ledde till en fixering.

Min mamma, som känner mig bättre än någon annan var den första som reagerade. På den tiden kunde varken hon eller jag något om ätstörningar vilket ledde till att hon började kontrollera allt jag åt och intrigerna runt matbordet blev rena helveten som skapade ångest dygnet runt.

Jag fick komma till barn och ungdomsspyk. Av etiska själ tänker jag inte skriva ut var då mina upplevelser är väldigt negativa och jag vill inte hänga ut någon så här i bloggen. Jag gick där i några år. I princip ingenting hände. Jag mådde lika dåligt, det var samma kontroll hela tiden. Ingen litade på mig. Jag var jävligt olycklig. Sommaren mellan nian och ettan hade jag en behandlare som behandlade mig jävligt illa. Han dumpade mig hos skolsköterskan i augusti och hörde aldrig av sig igen. Han var den första som fick mig att inse att landstinget inte bryr sig ett dugg om något annat än pengar. Jag var så himla besviken.

UNder hösten fick jag börja i en ny behandling, på en ätstörningsenhet i en annan stad. Det verkade till en början relativt bra, men jag insåg snabbt att de bedrev en behandling som bara fick mig sjukare för varje dag som gick. Allt handlade om vikten. JAg fick väga mig varenda gång jag var där. Jag har aldrig känt mig så omänsklig och dum då jag behandlades som ett barn. Här låg fokus på mat, mat, mat. Och jag grät floder varje dag när jag tvingades äta utan att jag förstod varför. Ingen litade på mig, jag kunde i princip inte gå in på toan utan att någon trodde jag spydde upp maten. Den tunga ångest jag upplevde under den tiden kan ha varit den värsta under alla år. För mig blev allt en tävling mot dem, mot vågen. Jag ville göra revolt. Jag ville bevisa för alla att jag kunde vara duktig och klara det andra inte klarar. Mina föräldrar blev alltmer desperata då jag både psykiskt och fysiskt rasade i en äckligt snabb takt.