Skrivet 2012-04-07 Klockan 06:29:16

Medan jag, både mentalt och fysiskt försvann mer och mer för varje dag som gick började mina föräldrar driva en hård kamp mot landstinget för att de skulle betala en utomlänsvård åt mig. De ville att jag att jag skulle få komma till mhe kliniken i Mora, ett privat behandlingshem som de hört mycket positivt om. Själv ville jag ingenting just då. Jag blev sjukskriven på heltid från skolan och var hemma med pappa hela dagarna. Han fick också sjukskriva sig från jobbet, allt för att han vägrade att jag skulle läggas in på psyket.

Jag är så otroligt tacksam att jag, men framför allt han orkade ta sig igenom de månaderna som kom att bli de värsta i mitt liv. Jag upplevde ångest dag som natt och han fick deala med allting. Han var med mig dygnet runt, tröstade mig varje gång jag bröt ihop, fick ta all skit likt en slagsäck då jag hade ångest. Han var den som gjorde allt för att jag skulle överleva medan jag bokstavligt talat tynade bort - det var en hemsk tid för alla inblandade.
HAn var med mig jämt - när jag utan energi i kroppen och svältdum som få - jobbade så fysiskt ansträngade jag kunde tolv timmar om dagen. Han gick också efter mig när jag fullstndigt förstörd och uppgiven av ångest gick ut och prommenerade mitt i natten i rasande tempo.

Idag känner jag bara en sån oerhörd tacksamhet över att han orkade med det.

Samtidigt drevs remissfrågan mot landstinget, som tillslut fick inse att deras försök till att hjälpa mig hade tagit mig långt bakåt istället för fram. En remiss skrevs och jag skulle äntligen få åka.

Jag fick inse att om jag överhuvudtaget skulle överleva, var Mora min enda chans. Den 19 april 2010 kom jag till mhe för första gången. Med tryck över bröstet, som kunde utvecklats till en hjärtinfarkt om jag fortsatt i samma tempo, och en kroppsvikt som inte ens är värd att nämnas gick jag längs Moras gator. Den dagen förändrades allt.