Jag är mitt uppe i en intensiv och krävande dansvecka, som innebär svett, sena kvällar och trötta ben. Men jag njuter. Jag njuter av varje sekund, för det är sista gången jag står på scen med den dansgrupp som på så många sätt hjälpt mig.

Det kanske inte är så lätt att förstå, men många gånger har dansen varit en räddning för mig när ångest och tankar vänt min tillvaro upp och ner. Där kunde jag släppa hämningar och inte behöva bry mig om allt som oroade mitt huvud. Där fick jag också lära mig så mycket om gestaltning- att faktiskt våga visa upp sig själv för andra och våga göra fel utan att skuldbelägga sig själv. Något som varit totalförbjudet i min sjuka värd.

Vi började som en typisk tjejgrupp, vi var oerfarna, blyga och hade egentligen ingen kunskap alls om varesig gestaltning eller att stå på scen. I och med att alla var lika blyga fanns ingen som tog "ledarrollen" och drog med oss andra. Det gjorde att hela gruppen tvingades lyfta varandra, vilket ledde till utveckling.

Vi fick världens bästa Susanne som lärare, som vi alla älskade från första stund. Hon ställde krav och fick oss att våga det vi tyckte var läskigt. Och vi växte. Vi utvecklades alla i samma takt blev otroligt sammansvetsade.

Imorgon, kära vänner, har vi den första av tre föreställningar som kommer att bli de sista vi gör tillsammans. Det känns sorgligt. Vi har träffats 2-3 gånger i veckan under två års tid, och vi har haft så himla roligt. Och tråkigt. Vi har hatat livet vid balettstången när allt känns hopplöst. Men jisses va dem och Susanne har hjälpt mig på så många sätt.

Nu ska jag bara njuta av de sista föreställningarna. Sen kan jag gråta en skvätt. Kanske. Men inte förän allt är över.

 

Bild från öppet hus i höstas.