Skrivet 2012-04-13 Klockan 18:34:12



Det blev visst kväll. Vart tusan tog den här dagen vägen? Jag mår bra idag. Lagade god middag för ett tag sen. Chorizo med pasta och egna wokgrönsaker. Hoho man blir allt duktig på att improvisera när man bor själv och måste laga mat varje dag.

Tack förresten alla fina för era kommentaren om självinsikt och egoism. Personen B - som uppenbarligen läser min blogg - hörde av sig idag och sa att jag använde denne som slagpåse offentligt. B sa också att gjort honom/henne ledsen. Okej. Jag har överhuvudtaget inte nämt ditt namn och utlämnat detaljer för att göra det omöjligt för någon att förstå vem det handlar om. Så det argumnetet håller inte. Dessutom var bara du och jag inblandade i samtalet. Ingen annan var med och hörde vad vi diskuterade. Och där lämnar jag diskutionen. Jag har verkligen inte lust att lägga ner mer energi på en sån här skitsak.

Nog om det. Igår i bilen på väg upp till Linköping började jag och David prata om min blogg och sjukdomshistorien och hela den biten. Han sa att pappa blev som hjälten i hela historien, och det fick mig att börja tänka lite.

Och ja, han är verkligen hjälten i den här historien. Både han och jag har sagt att vi aldrig vill uppleva det igen. Han gjorde bokstavligt talat ALLT för mig under den tiden. Offrade allt som betydde något för honom för att få mig att överleva. Jag vågar nog påstå att det är det mest osjälviska man kan göra. Han är defenitivt hjälten i den här historian.

Det finns ett antal människor som ställt upp för mig så otroligt då jag mått dåligt. Men jag har varken tid eller ork att sitta och rabbla alla här. Dock finns det fler hjältar i den här historien. Det kom jag också fram till när jag funderade på vad David hade sagt. Imrogon eller på söndag kommer jag göra ett inlägg om denna hjälte.

Det var väl allt för nu. Ha en trevlig fredagkväll!