... har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.


Göran är 60år, eller 59 för att vara exakt. Och ja, han ser väldigt stilig ut för att vara så gammal. Någon gång har jag kommenterat det under våra samtal och då brukar han säga Ha! Då skulle du se hur snygg jag var som ung!


Gårdagen var fan riktigt tung. Och jag vet inte ens varför. Jag hade massa jävlig ångest. Men skit samma. Idag ska bli en bättre dag. Jag ska äta lunch med Göran och utklassa Emil på minigolf. Puss på er

Hej hej hej hej! Det var minsann inte igår! Nu ska bli en aktiv bloggare igen. Set Har hänt så otroligt mycket. Studenten - med allt vad det innebär. Och jag har mått så himla fint. Ingen ångest - inga tvång. Och här sitter vi nu. Jag och Emil. På väg till Mora. Det har varit så mycket att jag inte ens hunnit tänka på det. Men det ska bli underbart. Jag vill verkligen visa honom mitt andra hem. Och allt som jag någonsin upplevt där. Han ska få träffa Göran också:) Det blir nog en riktigt bra vecka!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/8-1/3451236/images/2012/pic_206981118.jpg" class="image">

God afton. Jag sitter i min soffa för första gången på mer än en vecka. Jag kommer inte ens ihåg när jag hade en hemmakväll helt för mig själv senast.

Den senaste veckan har jag umgåtts med klassen med världens längsta namn (aka Nv09b/SmNv09). Vi har umgåtts i princip dygnet runt. Men gud så roligt jag har haft. Har skrattat så jag fått magknip varenda dag. Det bästa är inte ens allt roligt vi gjort varje dag. Det är bara ett sånt fint plus i kanten. Vad som verkligen värmer lillhjärtat där inne är det sätt de behandlat och välkomnat mig som en i klassen.

Jag blir så himla glad när jag tänker på det. Jag har skaffat mig nya vänner. Vänner som tar emot mig med öppna armar och behandlar mig ärligt och bra. Vänner som ifrågasätter för att de vill veta och samtidigt accepterar den jag är utan vidare.  Vänner som säger att jag är som dem, att jag hör hemma i klassen, fast jag aldrig gått där.

Och med dem orden vill jag bara säga hur otroligt tacksam jag är. Och vilken jävla lyckligt lottad människa jag är trots allt.

Imrogon springer jag ut tillsammans med dessa underbara människor. Var där - och se min lycka!

Hej! Jag har läst din blogg ett tag och känner att det är dags att jag lämnar ett avtryck.
Jag tycker verkligen att du är grym! det är häftigt att du tagit dig så långt. Jag har förstått att du vill lämna detaljer om behandling och sånt utanför bloggen, men jag undrar lite vad som motiverat dig mest att fortsätta kämpa även när det känns riktigt tufft. Du skulle inte kunna knåpa ihop en liten lista med "tänkvärt på vägen"? (den där Göran verkar vara en vis man och jag skulle gärna ta del av lite av hans klokheter)

Annars vill jag bara säga Tack, du motiverar och inspirerar. Kram!


Svar: Hej! Tusen tack för att du tror på mig. Det är just sånna här meddeladen/mail som får mig att inse att jag faktiskt hjälper andra, bara genom att dela med mig av mina egna problem. Sånna som du inspererar och motiverar mig att fortsätta kämpa, så jag antar att detta är en riktig win-win situation!
Och här kommer listan som alltid får mig att orka när jag helst vill lägga mig ner och dö. Det är framförallt Göran, men även min J., min allra största förebild och vän som lärt mig detta.



* Betsäm dig. Hälften är vunnet bara man har tagit beslutet. Det är ofta här det smärtsamma ligger, att bestämma sig för att göra det svåra eller farliga. Men när man väl gjort det blir själva agerandet tio gånger enklare att genomföra.

* Tålamod. Det har en av dem saker som J. har tjatat sönder vartenda mail om. 99% av dem tankar jag har idag finns kvar imorgon. Men efter 6år av sjukdom kan jag ändå inse att det är värt det. Oavsett vad som händer är allt annat bättre än det jag har när jag sjuk. Jag kan offra hur många dagar som helst bara det leder till något bättre.

* Känn rädsla, men våga ändå. Vad det än handlar om- att äta två extra mackor till frukost, att hoppa över en promenad, vad som helst. Nog skrämmer det. Men det är inte farligt. Jag brukar tänka att fine, jag får väl vara rädd då. Jag får våga ändå. Hoppa fast det är långt ner till marken. Och för varje gång jag gjort det känns det lättre nästa gång.

* Gör något annorlunda. Varje gång jag sitter upp över öronen med ångest brukar jag tänka att jag är expert på att vara sjuk. Jag skulle fan kunna ta världsrekord i anorexi. Så därför har jag inget att förlora. Skulle det mot alla odds skita sig och jag skulle bli den feta, olyckliga människa jag alltid var så rädd för att bli, ja då kan jag väl alltid gå tillbaka till sjukdomen. Men har man dealat med demonerna 6år av sitt liv kan man offra ett till att se om man mår bättre av att göra annorlunda. Jag tänker alltid att det är värt att försöka.

* Och till sist. Det är okej att falla. Det är okej att vara svag och knappt komma upp ur sängen av alla tankar och all ångest som snurrar i huvudet. Det är okej att ligga i panikångest i fosterställningning på golvet och känna sig som världens minsta och mest värdelösa människa. För man reser sig igen, man tar nya tag och nästa gång klarar du ännu mer innan du faller. Det handlar om att hela hela tiden resa sig upp och ta nya tag. För det är så man utvecklas och vinner.

Hopas duär nöjd med svaret. Stor kram

Det värsta det är att du förstår
Du har gått samma vägar som jag går
Och bara dom som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår
Vi som alltid varit dom samma
Vill helst av alltng vara några andra
En lögn som vi går på
Man blir sig själv ändå
Och min osäkerhet är min brist
Du letar den i ögonen
Så jag säger att jag inte har förändrats, men det har jag visst
Att du säger att nått känns rätt, men det här är fel!
Så länge jag håller i, är du hel





Dö. Nu heslt. För jag är så jävla trött på att ha dig vid min sida.

Jeg er aldri så stolt over meg selv som når jeg klarer å gjøre tvert om det som tankene vil. Man må være årvåken. Hvert sekund. Det er utrolig krevende og jobbig, men det er verre å ikke ta jobben. Man må ta den før eller senere. Jeg er klar med stridsøks og full utrustning. Den jævelen skal ut. Det handler om å ta to skiver brød ekstra til kveldsmat, selv om du har spist alle grunnmåltidene og to mellommåltid med 7 smørgåser og næringsdrikk på hver. Det handler om å trykke i seg en hel sjokoladeplate. Ikke fordi du har så veldig lyst på, men fordi du vet det er vanskelig. Du vet tankene alltid finner en god unnskyldning til å IKKE spise den. Vi har bare denne sjansen her. Og jeg er så dritt lei av å kaste vekk mine ungdomsår på noe så meningsløst. Et nervøst streben etter å prestere, å være bra nok, å være ”perfekt”. Vi er alle vakre, bare vi viser oss selv som vi er og at vi faktisk tror på at vi selv er bra nok. Det er ikke lett, men ofte tror vi på det vi sier til oss selv mange nok ganger. Jeg håper det gjelder de sjuke tankene også. Gå imot lenge nok, så forsvinner de. Bevise at de ikke har rett. Det er den vanskelige veien, men den eneste veien. Nå gjelder det bare å ha tålmodighet.

Vil til slutt bare si at å støtte hverandre i en sånn situasjon er uendelig viktig. Jeg har funnet støtte med mine venner som jeg har fått i Mora. Emma er en enorm inspirasjon for meg og støtte. Jeg kommer aldri til å glemme da jeg var i Mora på min andre uke, da var hun der sin første. Jeg hadde kastet kjøkkenvekten under min første hjemmeperiode, noe som krevde utrolig mye. Andre dagen Emma var der, ble jeg med henne ut i Moras gater. Hun hadde med sin kjøkkenvekt og kastet den i søppelet. Da skjønte jeg at vi skulle klare det. Banke ut sjukdommen. All den styrke og mot som var i den jenta, det ble min inspirasjon. Jeg begynte å tro på et liv i frihet. Vi tar denne kampen sammen. Vi er aldri alene. Sammen er vi sterkere.  Og vi ska ikke bare bli friske. Vi skal bli fri.


kjøkkenvekten = köksvåg (tror jag)




Stort tack för att du ville berätta din historia. Du är en fantastisk vän och tillsammans ska vi klara detta.

Imorgon är det över, finito för alltid. Jag kan inte fatta att det är sant. Efter att ha umgåts, svettats, gråtit och skrattat tillsammans i två år ska vi nu splitras. Imorgon dansar jag och min underbara grupp för sista gången.

Jag vill inte ens fatta att det är sant. Jag har vuxit så otroligt mycket tillsammans med dem. Jag har lärt mig så mycket och haft så himla kul. Jag vill aldrig att våra stunder ska ta slut. Jag vill stanna tiden en fredagsmorgon när jag är i skolans danssal omringad av underbara människor. Jag vill föralltid stanna i den underbara känslan.

Så för att spara mina tårar tills morgondagens lektion och inte bryta ihop här och nu i soffan tänker jag sammanfatta det bästa av det bästa från dessa år.

Susanne Skårstedt - Allas våran förebild som betyder så otroligt mycket för oss alla. För att hon gjort varje lektion till ett nöje och för att hon lärt oss allt vi kan.
Sammanhållningen - Vi är alla en och samma och tillsammans har vi dragit med varandra och lyckats utvecklas som grupp.
Angels - Koreografin som blev Susannes mästerverk och som betydde så mycket för oss på flera plan. Det var den första riktigt seriösa koregrafi vi hade med ett djupare budskap.
Pirates - Den sista dansen vi gjorde tillsammans. Vi höll inte tillbaka på någonting och svett, tårar och vatten fanns precis överallt. Inte ett öga var torrt och känslan när vi dansade vår sista koregrafi tillsammans var det sjukaste jag varit med om. Så mycket känslor och tankar på en och samma gång.

Min onkel hadde hørt om MHE for lenge siden. Der ble folk friske. Det tok ikke lange tiden før jeg fikk komme dit. Der fikk vi bestemme alt vi ville av mat og hvordan vi ville jobbe mot sjukdommen selv. Jeg ble mer og mer motivert som tiden gikk. Jeg fikk bygd opp kroppen og lært hvordan og hvorfor vi trenger mat. Jeg møtte en gjeng med fantastiske jenter, deriblant min beste Emma. Terapeutene og personalet på MHE er som engler. De kunne svare på alt jeg hadde av merkelige spørsmål, og da mener jeg virkelig ALT. Jeg gikk i behandling i til sammen litt over et år.

Etter en tyngre periode i høst/vinter har jeg fått kommet tilbake til mer oppfølgning. Før man vet ordet av det har tankene tatt over. Den er så lunefull, den sjukdommen. Den spiser seg inn i livet og før man vet ordet av det, så er man fanget igjen. Redsel. Angst. Det er jobbig å måtte ta taket en gang til, etter å ha klart å bygget opp kroppen til det man kaller ”frisk”. Nå må jeg ta den jobben igjen. Mye mat. Mye tanker. Mye angst.

Men nå er angsten annerledes enn for to år siden. Nå er angsten større på å ikke være frisk. Angsten er større på å se sjuk ut. På  å se ut som en gutt i kroppen og på å leve et liv i fengsel. Noen trenger kanskje et återfall for å kunne ta de siste stegene. Et liv i anoreksi er ikke et verdig liv.

Forstyrret oppfatning av det perfekte ideal er ikke noe å strebe etter. Det blir aldri bra nok. Hva er det å være vakker? For meg er det en personlighet, glødende, bekymringsløse øyner. Det handler ikke om man har den perfekte kroppen eller ikke. Det handler ikke om hva man presterer med maten og ikke. Om man klarer å unnlate å spise den siste biten. Jeg tror på det mer nå enn før. Det er ikke vakkert å se ut som en tenåringsgutt i kroppen, uten kvinnelige former og hvor det eneste man bryr seg om er mat og mosjon. Livet kan være så mye mer. Jeg tror på dette mer enn noen gang.

Helt plötsligt vaknar man en dag och inser att man inte längre är den mentalt rubbade person man en gång var. Man har inte längre ångest dagarna i ända, man känner inte längre den jagande paniken av att testa något nytt.

Jag har redan prövat allt som då kändes lika hemskt som en avrättning. Jag kan inte se något mer konkret jag kan göra. Jag har redan förändrat allt jag kan förändra. Så vad händer nu?

Jag är livrädd, uppriktigt sagt. Livrädd att bli fast i det halvfriska och inte komma längre, precis som förra gången. Livrädd att föralltid pendla mellan frisk och sjuk likt berg-och-dal bana.

Jag är så fruktansvärt rädd att fastna här. Men jag vet inte vad jag kan göra för att det inte ska bli så. Jag kan inte göra mer än jag redan gör. Så hur når jag friheten?

J säger ständigt till mig att jag måste ha tålamod, och att varje dag är viktig. Men om friheten nu är en känsla, når jag den bara genom att invänta?

Jag börjar bli så trött på att gå här och vänta på att bli fri. Jag vet att jag kan må så mycket bättre än såhär, och jag vill må bättre. Men hur når jag dit när gamla metoder inte längre är lösningen?

Min historie

Det er nå to og et halvt år siden jeg var på mitt verste. Da var jeg sjuk i anoreksi. Det verste jeg har vært igjennom. Skulle ønske den sjukdommen ikke fantes.  Ingen, og da mener jeg INGEN fortjener å ha det som sjukdommen vil.

Vi lever i en verden med krav. Som tenåringsjente skal man være populær, flink sosialt, dyktig i skolen og hjemme, helst være god i noe sport og man skal være vakker. Å leve opp til det perfekte idealet er ikke lett, og det var sånn det begynte for meg. En forstyrret oppfatning av at jeg ikke var bra nok, og et ønske om å bli perfekt. Da ville alle andre like meg. Da ville de andre jentene som ikke ville være sammen med meg, ville være venn med meg. Bare jeg ble perfekt nok.

Helvetet startet med en beslutning om å bli vegetarianer. Da fikk jeg en unnskyldning til å spise annerledes enn andre. Etter hvert ble det også mindre. Og for mye trening. Da omgivelsene merket at jeg hadde gått ned masse i vekt og begynte å skjønne at jeg var syk,  da var det allerede for sent. Jeg var fanget i sjukdommen. Jeg trengte hjelp.

Jeg innrømmet at jeg var sjuk, og mamma tok meg med til lege. Jeg startet behandling på BUP. Jeg gikk i behandling i et halvt år, men vondt ble verre. Jeg tappet mye vekt i begynnelsen av behandlingen og psykisk ble jeg ikke noe bedre. Alt var håpløst.

Hej ni fina. Åkte helt spontant och oplanerat till ödeshög igår. Sov med pojken och nu har vi åkt buss och tåg i en halv evighet genom hela östergötland. Snart ska hem till mamma och pappa och fika och sen sova där inatt.

Kan även avslöja att om en vecka eller liknande kommer en underbar tjej gästblogga här och berätta om sina upplevelser och sin kamp mot sjukdomen. Hon är fantastisk och alldeles för fin för att behöva gå igenom något sånt här. Saknar henne gör jag också.

Den dagen jag blir fri kommer jag göra följande:

Äta en trerätters med pappa då han även kommer dricka kaffe (bestämdes för ca  3år sedan)
Anmäla mig till en buggkurs med Emil - hans belöning till mig om jag klarar det. Och gissa om jag vill se honom dansa!
Tatuera mig- en enkel text som alltid ska påminna mig om att aldrig gå tillbaka
Ta emot t-shirt nummer tre av Göran och tänka: Fan Emma! Du klarade det. Du kan göra allt du vill.



Som jag längtar efter den dagen. Som jag trånar efter den känslan av att ha klarat det. Jag är så otroligt trött på att "bli frisk" varenda dag. Jag vill bara vara klar nu, helst igår.

Nu får jag varken ge upp eller slappna av. Tålamod. Sen är jag snart där.