Så länge man inte ger upp är slaget aldrig förlorat, antar jag?

 

Det tog väl kanske två timmar. Jag försökte resa mig upp gång på gång. Men det slutade ändå med att jag fann hela tillvaron meningslös och obetydlig. Jag var läskigt nära att krypa ner i en säng och gräva ner mig i ångest. På sista försöket gick det.

 

Då ställde jag mig upp och gjorde något bra av dagen. Och så bra den ändå blev tillslut.  Tänk att jag ändå blivit så erfaren  att jag pallar resa mig ända tills det fungerar. Det är faktiskt förbannat bra gjort av mig. 

 

Idag skänker jag all kärlek till två underbara herrar som gång på gång visar att de bryr sig om mig och direkt hör av sig och frågar hur jag mår. Ni är guld. Puss,