Skrivet 2012-06-20 Klockan 18:49:07

Här sitter jag och finaste Emil och njuter av att ta det rikitgt lugnt. Idag fick han träffa Göran också. Haha det var roligt. Men jag tror han gillade Göran. Vem gillar inte den gubben liksom? ;)

Vet ni vad. Jag sitter här i hörnsoffan på mhe, den plats som alltid har varit den tryggaste platsen på jorden för mig. Och jag känner ingenting. Jag känner inget Mora-lugn, jag känner ingen förtvivlan över att snart åka hem. Jag känner inga känslor som tyder på att jag befnner mig på den tryggaste platsen på jorden. Jag känner inga Mora-känslor.

Är det bra? Betyder det att jag numera är så pass frisk att jag inte behöver Mora för att vara lugn längre? För på samma sätt är det med samtalen, terapin. Jag vet inte längre vad jag behöver hjälp med. Jag vet vad jag ska göra, och jag vet vad jag får för svar om jag frågar. Göran ska vägleda mig till målet, men hur gör han det om jag inte har några frågor?

Jag känner igen känslan, har upplevt den förut. Och kan inte låta bli att undra om det bror på att jag slappnar av? Jag vägrar göra samma misstag igen, men hur vet jag att det inte händer?

Jag vet inte vad jag kan göra bättre. Jag vet att jag vill vinna, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Åh, varför ska det alltid vara så  svårt?