Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver detta inlägg till er. För jag har en sak att berätta. Antingen har jag tagit lite för många lyckopiller, eller också är friheten så nära att numera kan nudda vid den. Jag föredrar att tro på det sistnämnda.

 Och Idag föll tårarna mina kära. Glädjetårar som rann nerför mina kinder och fick mig att känna ett lyckorus jag aldrig tidigare upplevt.

Jag har längtat och drömt om friheten i 6år nu. Jag har väntat, kämpat, önskat, hoppats att jag någon gång skulle få uppleva denna dag.

Och när jag nu med intorkade tårar i ansiktet skriver detta inser jag att det inte längre är en fråga om IFALL det kommer hända. Det handlar om TID. En relativt kort tid om man jämför med hur många år jag ägnat åt denna sjukdom.

Under alla dessa år har fantasierna fått friheten att vara omänskligt fantastisk. Där man når största möjliga tillstånd av lycka, där ingen ångest, inga tårar och ingen oro finns. Där är friheten.

Idag har jag insett att det inte är så. Friheten är inget fantastiskt tillstånd. Det är ett alldeles mänskligt tillstånd, och snarare en känsla. En känsla över att inte längre vara styrd av de felaktiga tankar jag så länge trott var sanna. Det handlar om att ha skitdagar, och helst vilja lägga sig ner och dra täcket över huvudet. Men det handlar också om att inte klandra sin kropp i sådanna lägen. Det handlar om att inte ta ut den frustration eller sorg man känner på sig själv genom att tycka att man är ful, eller äter ”för mycket”.

Att vara fri handlar dock om att till 100% ha lämnat sina tidigare ätstörningar bakom sig. Och just nu är det bara millimeter ifrån att jag står med båda fötterna på rätt sida.

Det får vara lite läskigt. För till största delen är det bara spännande. När jag satt ute och tittade på svartån, och tårarna föll tänkte jag på alla tunga stunder då jag helst av allt velat ge upp. Jag tänkte på alla stunder jag kämpat, tvivlat och visat den jäveln att jag är starkare.

Jag kände då och där att all smärta jag någonsin känt har varit värt det. Allt slit har varit av en anledning, Att nå friheten. Och mycket snart är jag där. Och då kommer jag att gå rakryggad ur en process som jag äntligen lämnat bakom mig. Då kommer jag att vara stark. Och då kommer jag alltid tacka mig själv för att jag aldrig gav upp.

Den dagen ska jag ordna den största jävla frihetsfesten som någonsin funnits. Då jävlar ska jag bjuda hela världen på vin!