Skrivet 2012-06-18 Klockan 17:15:04


Så kom då den stora dagen. Och jag vaknade med huvudvärk och regnet öste ner utanför förnstret. Då funderade jag på om vädergudarna hatar mig, eller omdet rentav berodde på att jag har fett mycket otur.

Tur att dagen inte fortsatte i samma bittra stämning. Efter Champangefrukost, mösskrivning och en massa sånt var avklarat kom solen fram och vi sprang ut lyckligare än någonsin.
På festen höll pappa tal för mig. Han förklarade hur turbulent min gymnasietid varit och hur stolt han var över mig att jag hade kommit så långt. Han sa att jag var stark som klarade det och han ville se mig leva som aldrig förr. Som bekant är min far inte den som uttrycker känslor särskilt ofta. Därav bet det extra hårt, och jag blev rörd till tårar.  

Kvällen avslutades med blandade känslor på statt och jag tror jag aldrig någonsin har känt mig så dubbel. Jag var så lycklig- för att jag klarat av gymnasiet samtidigt som jag jobbar med ett heltidsjobb vid sidan av - jag kämpar för att bli fri. Jag var så ledsen - för att precis när jag börjat komma in i en klass med männsikor jag faktiskt tycker riktigt mycket om så ska vi splittras. Och dessutom var jag så otroligt tacksam - för att jag över huvudtaget kunde känna några känslor alls. Vilket aldrig hade varit möjligt för bara några månader sedan.



Tack till alla som gjorde min dag fantastisk. Och tack till mig själv, för att jag är så himla bra på att vara jag!