Jag har gått och haft ett sånt sjukt sug så länge. Det är som att hela min kropp spritter. Jag längar så att jag kan dö efter att träna (snarare motionera). Och jag saknar det verkligen.

 

Jag har under flera perioder under sjukdomen hamnat i träninsgberoenden som bara eskalerat och tillslut resulterat i träning varenda dag, flera gånger om dagen.

 

Jag har alltid älskat att röra på mig, och förmodligen är det därför jag känner denna saknad. Men jag är rädd. För ingenting får bli som det en gång var. Jag vill bara göra det för att det är roligt. Inte för att jag "måste".

 

Jag gick som alltid till min högra hand i livet, aka Emil, som alltid har en lösning på alla mina tvivel. Och vi bestämde att vi ska testa en gång. Ta en tur till gymmet här i bynn imorgon och bara se hur det känns. Och ifall det på något sätt skulle bli fel så ska både han och jag vaka mig som en hök. Skulle någon demon inom mig få för sig något dumt så är vi där och stoppar det.

Åh, jag längtar. Men jag är nervös. Men vafan. Allt går. Det är helt enkelt dags för mig att få ett friskt förhållande till att motionera. Puss på er.