godmorgon. sitter på en sån där landstingsdriven ätstörningsenhet. väntar på ett santal med en man som dealar med vuxenpsyk så att jag får fler dagar i mora... jag gillar honom. han förstår vad jag vill och gör allt han kan eftersom mhe bevisligen är det enda som hjälpt mig.

 

men dessa miljöer. så mycket känslor, så mycket minnen. det är likadant varenda gång jag går in i en sjukhuskorridor eller psykavdelning. det knyter sig i magen. två minimala tjejer med spökansikten har stirrat ut mig också. Och jag tänker att jag måste haft sån himla tur som fått uppleva något annat än vita milslånga korridorer och stängda dörrar...