Hej. Har varit på en helt underbar kusinträff in Oskarshamn. Mått fint. Ikväll brottas jag med tankarna.

 

En klok människa som betyder väldigt mycket sa precis till mig att det är okej att känna sig svag. Att det inte är något nederlag. Han/Hon fick mig att tro. Gav mig energi och fick mig att inse vad jag faktiskt klarat av, istället för att se till det lilla jag har kvar.

 

Personen sa att jag var stark, fast jag kände mig svag. Och jag vågar nu tro att det stämmer.

 

Jag saknar känslan av att vara sådär riktigt jävla idiotlycklig.