Igår var en underbar dag. På flera sätt. Släktträffen var lyckad. Det var god mat, mycket folk, trevligt på många vis. Jag träffade en man som var yrkesdansare på proffsnivå, så där blev jag givetvis fast och pratade en bra stund.

Allt var perfekt tills jag kom hem, åt kvällsmat för tre man och slängde mig i soffan. Jag vet inte vad som hände eller hur, men på något sätt förvandlades jag till en panikslagen hög i soffan. Hyperventilerandes, svimfärdig och med hjärtklappning som inte är av denna värld.

Jag kan inte senast minnas när jag hade panikångest. Men igår var den ett faktum. Den enda slutsats jag kan dra av detta är att jag uppenbarligen jävlats rejält med han i huvudet, eftersom han numera mobiliserar all sin kraft på att försöka hålla sig levande. Vilket inte lyckas, då jag jävlas med honom ännu mer. Vad jag också kommit fram till är att det är just när man mår som bäst, som det jävla aset lägger in Stöten. Han är något förbannat lömsk och hittar kryphålen just när allt känns som bäst.

I övrigt känner jag mig ganska förvirrad just nu.