Skrivet 2012-05-31 Klockan 10:59:39

Jag har inte nämnt det så mycket innan, för jag vill inte på något sätt lägga skuld på någon här. Så utan att lägga någon skuld eller överhuvudtaget analysera vad jag/ någon annan hade kunna görat annorlunda kan jag bittert konstatera att jag förlorat många vänner i och med mitt återfall.

Det är surt, och det har gjort mig ledsen. För det är ännu någonting som kommit pga de jävla demonerna. Men jag kan inte klandra mig själv eller någon annan för det. Det är som det är och det är förbannat tråkigt.

Det hela har fått mig att inse att jag måste värna om dem som verkligen finns kvar hos mig. Och jag inser också att dem finns kvar av en anledning - att dem verkligen tycker om mig på riktigt. Den jag faktiskt är utan demonerna.

Igår när allt kändes vidirgt tungt och jag helst bara ville lägga mig ner och dö, då hörde jag av mig till en vän. Jag sa som det var. Jag pallar verkligen inte vara själv. Han kom en timme senare, sa så jävla bra saker och fick mig att må så sjukt mycket bättre. Bara genom att finnas där och visa att han var min vän på riktigt.

Ett par timmar senare droppade en till in. Och båda gjorde min kväll grym. Hade jag varit själv den kvällen hade jag grävt ner mig i ångest och dåliga tankar.

Fick ett sms sent igårkväll när jag sov. Jag hoppas att du blir frisk för du är verkligen värd det.
Det betydde mer än ni kan ana.