Hej! Jag har läst din blogg ett tag och känner att det är dags att jag lämnar ett avtryck.
Jag tycker verkligen att du är grym! det är häftigt att du tagit dig så långt. Jag har förstått att du vill lämna detaljer om behandling och sånt utanför bloggen, men jag undrar lite vad som motiverat dig mest att fortsätta kämpa även när det känns riktigt tufft. Du skulle inte kunna knåpa ihop en liten lista med "tänkvärt på vägen"? (den där Göran verkar vara en vis man och jag skulle gärna ta del av lite av hans klokheter)

Annars vill jag bara säga Tack, du motiverar och inspirerar. Kram!


Svar: Hej! Tusen tack för att du tror på mig. Det är just sånna här meddeladen/mail som får mig att inse att jag faktiskt hjälper andra, bara genom att dela med mig av mina egna problem. Sånna som du inspererar och motiverar mig att fortsätta kämpa, så jag antar att detta är en riktig win-win situation!
Och här kommer listan som alltid får mig att orka när jag helst vill lägga mig ner och dö. Det är framförallt Göran, men även min J., min allra största förebild och vän som lärt mig detta.



* Betsäm dig. Hälften är vunnet bara man har tagit beslutet. Det är ofta här det smärtsamma ligger, att bestämma sig för att göra det svåra eller farliga. Men när man väl gjort det blir själva agerandet tio gånger enklare att genomföra.

* Tålamod. Det har en av dem saker som J. har tjatat sönder vartenda mail om. 99% av dem tankar jag har idag finns kvar imorgon. Men efter 6år av sjukdom kan jag ändå inse att det är värt det. Oavsett vad som händer är allt annat bättre än det jag har när jag sjuk. Jag kan offra hur många dagar som helst bara det leder till något bättre.

* Känn rädsla, men våga ändå. Vad det än handlar om- att äta två extra mackor till frukost, att hoppa över en promenad, vad som helst. Nog skrämmer det. Men det är inte farligt. Jag brukar tänka att fine, jag får väl vara rädd då. Jag får våga ändå. Hoppa fast det är långt ner till marken. Och för varje gång jag gjort det känns det lättre nästa gång.

* Gör något annorlunda. Varje gång jag sitter upp över öronen med ångest brukar jag tänka att jag är expert på att vara sjuk. Jag skulle fan kunna ta världsrekord i anorexi. Så därför har jag inget att förlora. Skulle det mot alla odds skita sig och jag skulle bli den feta, olyckliga människa jag alltid var så rädd för att bli, ja då kan jag väl alltid gå tillbaka till sjukdomen. Men har man dealat med demonerna 6år av sitt liv kan man offra ett till att se om man mår bättre av att göra annorlunda. Jag tänker alltid att det är värt att försöka.

* Och till sist. Det är okej att falla. Det är okej att vara svag och knappt komma upp ur sängen av alla tankar och all ångest som snurrar i huvudet. Det är okej att ligga i panikångest i fosterställningning på golvet och känna sig som världens minsta och mest värdelösa människa. För man reser sig igen, man tar nya tag och nästa gång klarar du ännu mer innan du faller. Det handlar om att hela hela tiden resa sig upp och ta nya tag. För det är så man utvecklas och vinner.

Hopas duär nöjd med svaret. Stor kram