Som ni vet har det varit tungt ett tag nu. Men faktum är ändå att mår otroligt bra vad gäller min titdigare ätstörningar. Jag är så läskigt nära friheten nu. Och ja, det skrämmer mig. Det är med skräckblanadad förtjusning som jag lämnar Mora tidigt imorgon för att jobba på det allra sista steget - att hamna med båda fötterna på den rätta sidan. Att bli en ferrari. Att bli fri.

 

Jag har drömt om friheten i 6år nu. Och nu är jag snart, snart där. Så otroligt läskigt. Så fantastiskt underbart.

Jag ville bara att ni skulle veta det.

 

 

Och vad gäller min senaste dipp hade inget alls att göra med sjukdomen.

Det första som hände var att en nära vän till mig berätta om något väldigt jobbigt som han/hon måste gå igenom nu. Jag led med min vän, pratade och försökte förstå varför det finns så mycket skit överallt. Jag hatade att se denne person ledsen då han/hon är någon som jag tycker väldigt mycket.

 

Det andra som hände var att det av olika orsaker tog slut med Emil. Jag vill verkligen inte gå in på detaljer här. Det enda jag vill säga är att vi inte alls är osams - han kommer alltid vara min bästa vän- och att vartenda ord som jag skrivit om honom här i bloggen har varit sann. Det har kommit rakt ur hjärtat ocvh jag har menat vatenda ord.

 

Det tredje som hände var att jag till följd av allt detta fick magknip, natt efter natt som jag låg sömnlös, förtvivlan, tårar....

 

Allt blev lite för mycket för mig. Men det har lugnat ner sig. Jag har åter funnit lugnet på den plats jag älskar mest i den här världen.

 

Jag vill bara tacka alla er som tror på mig och som troget fortsätter läsa denna blogg för att se mig gå i mål med flaggan i topp. Det är nära nu.