Skrivet 2012-04-15 Klockan 13:19:06

Det sitter en ung kille bredvid mig. Sovandes. Troligtvis bakfull. Han ser sliten ut. Funderar på att klappa honom på axeln och fråga om han hade en kul kväll igår.
Nej. Det ska jag inte göra.

Det där var bara en oviktig parentes. Jag hade inte tänkt ägna bakfyllekillen ett inlägg på bloggen. Så rolig är han inte. Även om han ser väldigt rolig ut när han sover. Istället tänkte jag berätta något som jag tror att väldigt få av er vet.

Han har ju synts på bild, min man (nej vi är int gifta), min kärlek, min lycka. Emil. Men i övrigt ha jag int berättat så mycket om honom.

Vi träffades för ganska exakt ett år och två veckor sedan. Jag var frisk då. Hade precis fått en kropp som fungerade, och levde livet. Väldigt snabbt fick han veta allt om min sjukdom, hela historien, mhe etc. För mig var det take it or leave it. Ville han ha mig fick han hela min bakrund på köpet. Och tack och lov ville han ha mig. Han såg mitt elende som en erfarenhet och menade att jag hade växt som person av det.

Så rullade vår vardag på. Jag fick lägenheten i stan i augusti och han flyttade in på halvtid. I takt med att det blev höst och vinter och jag började må sämre fick han se mig försvinna bort, framförallt på slutet, i en rasande takt. Jag blev en sjukdom. En vandrande ätstörning medans personen jag var aldrig visade sig längre.

Och vem fanns där. Vem fick utstå sjukdomens alla aggressioner, panikångestattacker, och gråtanfall. Han givetvis. Lika ofta som han fick vara där och resa mig upp varje gång jag föll och gjorde magplask, lika ofa fick han peppa, stötta och på egen hand lära sig något helt nytt- hur det är att leva med någon som bär på denna sjukdom. För enkelt är det inte. Det kan gudarna (och mina föräldrar och bröder intyga). Han fick lära sig den hårda vägen allt om hur jävlig sjukdomen är och hur mycket den kan förstöra. Och jag tror att det är först nu alla bitar har fallit på plats och han har insett processen fullt ut.

Hur många pojkvänner orkar med det? Hur många skulle inte ta sitt pick och pack och säga: Emma, jag orkar inte. Jag älskar dig men inte den du har blivit.
Emil gjorde inte. Han höll fast i mig. Han sa: Emma jag älskar dig och jag hatar den där helvetessjukdomen. Därför stannar jag.
Gång på gång bevisade han för mig att han älskade och brydde sig om mig PÅ RIKTIGT. För han fanns kvar även när allt var som allra mest jävligt.

Ja, vad mer behöver jag säga. Han är en nybliven hjälte i den här historien- med allt vad det innebär. Och jag älskar honom från djupet av mitt hjärta.