På mhe möttes jag första dagen av någonting jag aldrig tidigare upplevt på en ätstörningsvård. Tillit och förståelse. Där fanns inga tvång, inga måsten och framförallt inga kontroller. Här låg valet helt i dina händer. Och ville du förändra, ja då fanns personalen som stöd.
 Göran, som är verksamhetschef och grundare för kliniken var en mystisk man på tredje våningen som hade svar på allt man undrade. Jag vet vad du tänker nu, brukade han säga. Och nämnde precis det som fanns i mitt huvud just då. Jag hade sån respekt för honom, för han kunde så mycket och hade hjälpt så många. Då var han inte min terapeut, jag hade en annan som blev barnledig vilket gjorde att jag bytte till Göran, men trots det träffade jag honom på samtal och kroppsbedömning varje gång jag åkte upp. Jag fick lära mig VARFÖR jag skulle äta, inte bara att jag skulle äta. Jag fick lära mig så mycket nya sker som jag inte tidigare ens hade hört.

På mhe fick jag träffa andra som var i samma situation och vi kämpade alla mot ett gemensamt mål. Jag vågar nog påstå att den gruppen man är i, gör halva behandlingen, då man oftast ger varandra otroligt mycket stöd.

Jag insåg att det fanns något annat än sjukdomen, jag valde livet och började kämpa som aldrig tidigare. varje vecka som jag var där (upplägget är intervallinläggning med en vecka i Mora och tre veckor hemma) mådde jag hur bra som helst. Sen väntade tre veckor hemma då allt man lärt sig ska praktiseras. De veckorna var jättetuffa. Mhe var min trygghet och jag andades, tänkte och levde för att få åka tillbaka efter tre veckor.

Jag blev frisk. Jag jobbade bort tvång, sjukdom och fel tankar och mådde allt bättre hemma. Jagfick tillbaka ett liv, blev normalviktig och behövde inte längr åka upp lika ofta. Livet kom emellan, och jag började slappna av.

Jag kan inte klandra mig själv för att det hände. Jag visste inte bättre och trodde att jag var så mycket friskare än jag var. Under hösten 2011 åkte jag inte upp överhuvudtaget. Jag blev sjuk i influensa i fem veckor och kroppen tog stryk av det. Någonstans där började tankarna gro igen. Och värre blev det. Efter jul började jag inse vad som höll på att hända, men förnekade det. I Mars, för en månad sedan åkte jag upp igen och bad om hjälp. Och det är alltså där jag befinner mig idag. Tillbaka på så många sätt, men så mycket mer erfaren. Jag vet vad jag gjorde för fel förra gången vilket gör det lättare nu.


Där har ni historien! Från början till slut.

Då, under vecka tre tror jag och med stort Moralugn i bröstet.